Årets mest feltajmade högtid

Nyår!

Nu är det dax.
På med stumpbyxorna och klämma sig i en lite snygg klänning.
Eller?
Klänning inhandlad innan jul kan ju resultera i att passformen har ändrats pga
Och klänning inhandlad på mellandagsrea kan innebära att den ser ut precis hur som helst eftersom man har provat den i ett närmare psykotiskt tillstånd där man dragits med av tron att allt är så billigt. Fynda Fynda. Man har dessutom varit aningen stressade över det faktum att man måste ha en klänning till nyåret som då ligger knappt en vecka bort. Man har alltså provat en miljon klänningar i tron om att alla är fantastiska fynd och att det är belysningen i provrummet det är fel på.

Jag röstar för att vi flyttar nyår. Lägg det i september istället då man fortfarande har lite sommarenergi kvar och man slipper frysa ihjäl för att stå ute och titta på fyrverkerier. Man skulle faktiskt kunna hålla i ett champangeglas utan att hela handen förvandlas till isklump och slipper dra täckbyxor över klänningen.

Skål!

Det är här det händer!

Glömde ju helt att jag hade tänkt ge er anledningen till att det inte bli så mycket bloggande.
Det är den fantastiska Louise fel. Massor med underbara recept.
Man skulle kunna stå i köket jämt.

Läsa, lyssna, prata eller skriva?

I fredags befann jag mig i situation på ett webbmöte att jag kunde välja mellan att lyssna på vad som sades eller att kunna prata själv.
Ett rätt så enkelt val eftersom det liksom inte är någon poäng med att prata om man inte vet vad det pratas om (när nu alla andra faktiskt höll sig till ämnet). Men jag har hamnat i en något likande situation med bloggandet. Jag läser så mycket bloggar så jag hinner inte skriva något själv.
Kanske skulle jag hinna skriva mer om jag blev mindre inspirerad, men det är ju svårt. Så just nu så läser jag och inspireras. Det bakas en hel del och massor av konstiga projekt påbörjas, en del i tanken och en del mer påtagligt.
Just nu lever jag även i en värld som ger mig massor med vackra och tänkvärda citat från alla möjlig håll.
Min favorit just nu:

Nothing is impossible the word itself says i'm possible
Detta sagt av undersköna Audrey Hepburn.

Glad fjärde advent!

Fördelar med att vara mamma.

Det finns ett gäng fördelar med att vara mamma som ingen riktigt har pekat ut för mig innan. Idag har jag upplevt en helt lass av sådana fördelar. Men det är klart att det krävs en motprestation. Det krävs en mamma som har hämtat sig från förkylning, en kråka som är i stort sett opåverkad av sina vattkoppor. Och så krävs det något som kanske är det svåraste av allt nämligen att man struntar i allt man borde och skulle och hur allt ska vara. Då kan man få uppleva följande.

När pappersinsamlingsskåpet förvandlas till en koja där man liksom kan krypa in och sedan dra påsen efter sig så att man inte riktigt syns. Det är roligt men lite läskigt.
Hur man kan förvandla ett paket med knäckebröd till en lite flotte som man kan ha för att sedan ta sig runt i hela köket med. Hela köket är ett hav med saker som man kan kryssa runt. Flotten går dåligt rakt fram men är utomordentligt bra på att snurra.
Går man runt med ett blåbär under foten ser det ut som ett mindre blodbad i tvättstugan, med väldigt söta avtryck sen kan man få åka i badbaljan och då kan man plaska runt i badkaret så att hela badrummet är blött. Men kanske det absolut bästa. Man kan blåsa varandra på magen tills båda kiknar av skratt i soffan för att sen krypa ihop och läsa de bästa bitarna ur "Plupp och tranorna" invirad i filt och med mössan från pepparkaksgubbedräkten på.

Det är dagar som idag som jag känner att jag är en fantastisk mamma till en underbar grabb.

Nu har jag lite saker att ta reda på i resten av huset...

Nu i rosa!

Eftersom kråkan har vattkoppor är han hemma och är prickig.
Imorgon kommer han få vara hemma med en mamma som är mera rosa än vanligt. Jag är insmord med kylbalsam.
Kråkan har fått prickarna och jag har fått kliandet. Förmodligen någon allergisk reaktion mot något, enligt sjuksköterskan på Previa. Jo tack det tror jag också.
Som den förutseende mamman och underbara farmaceut som jag är så köpte jag i fredags med mig kylbalsam hem. Men inte kunde jag väl tro att det var på mig det skulle hamna.
Det gäller att vara förberedd på det oväntade.

Hur gick det för strumpan?

Strumpan blev upphittad, avslutad och är nu hos sin rätta ägare. Där kommer den att värma ett par mycket små fötter. Glömde att fota den på foten.

Förnimmelse av lycka

Ljudet av lycka kom till mig på en grå strand, vi stod där i dimman och tittade ut över vattnet.
Novembergrått med dämpade toner och dimman son dämpade alla ljud.
Så plötsligt i luften ljudet av fjädrar innan vi kan se fåglarna. Ut ur dimman lösgör sig en plog med svanar. 9 stycken. 18 vingar som virvlar dimman.
Ett ljud som inte går att beskriva i en miljöbild som var helt fantastisk.

Det är möjligt att bilden är vackrare i mitt minne än vad det var i verkligheten.
Det är möjligt att jag förtränger sådan som kalla händer och missnöjda barn.

Men mitt minne av det är fantastiskt vackert. Och det är det minnet jag tänker behålla. Min bild av verkligheten

När en strumpa är försvunnen..

Efterlyser min stickning!
Visserligen har jag inte tid att sticka något just nu men det vore ju bra att deta vart den är.

Det är en rosa socka, nästan färdigstickad.

Den enda strupmtjuv jag känner bor i Täby och har jag har haft stickningen efter mitt senaste besök där.

Det är inte så roligt att sticks så att jag vill börja om. Det är dessutom den första sockan i ett par, risken finns att det inte blir något par om den inte kommer fram. Den sågs sist hemma i soffan eller på bussen eller på jobbet. Eller möjligen....   Jag har ingen anning, jag jobbar för mycket och pysslar för lite.

Överväger sticka en halsduk istället, till någon vuxen som inte riskerar växa ur den.

Vad som är viktigt.

När man är sjuk önskar man sig bara en sak.
Det enda som egentligen är viktigt.
När nämligen att få vara frisk.

Lilla kråkan har sovit på barnavdelningen igen. Den här gången var det andningen som krånglade. Falsk krupp som fick övervakas under en natt. Adrenalin för andningen och äventyr för att sova gott. Det var skönt att imorse få vakna av små (fast de kändes som väldigt stora) snarkningar från spjälsängen. Nu är han hemma, hängig och rosslig men rätt god och glad.

Men tänk vad mycket vi önskar när vi är frisk och vad lite det spelar roll när vi är sjuka. Eller som nu när någon annan är sjuk och allt jag önskar är ett friskt barn. Allt annat som kändes viktigt glöms bort ett tag och man fokuserar på varandra på att vara nära och mysa med varandra.

Vem bestämmer värdet?

I fredags åkte jag tåg.
Med två väskor fyllda med saker. Saker med ett otroligt värde, för mig och för den det skulle till.
Värdet för någon annan var förmodligen litet eller obefintligt. Det var ju mest papper och kartonger.

Vem är det som bestämmer vad något är värt?

Låt ingen annan bestämma vad dina saker är värda!
Låt ingen annan bestämma vad du är värd!

Blogga om pyssel, eller pyssla med bloggen

Mycket besviken upptäckte jag i morse att det inte var Naturmorgon på radio.
Fast tiden var rätt. Det visade sig vara helt fel dag.
Vilket visserligen var trevlig eftersom det innebar att det var fredag.

En annan P1 höjdare uppenbarade sig dock på eftermiddagen. Nämligen Spanarna.
Oftast underbart.
Och den här gången väldigt träffande.
Tyvärr pysslar jag för lite med bloggen för att kunna infoga ljud så ni får själv klicka er  vidare på dagens program och dra fram ca 20 minuter. Inslaget om trenden med bloggar om pyssel är ca 10 minuter långt.

En glad skit

Jag är mamma till ett glatt dagisbarn!
Som visserligen skrek som besatt när jag skulle gå idag. Först vinkade han glatt men sen ville han inte släppa kramen. Då gör det ont i ett ovant mammahjärta.
När jag sen skulle hämta var det världens gladaste kille, med köttfärssås upp till öronen. De hade minsann lekts i en vattenhink och varit nemas problemas så fort mammsen försvann runt knuten.

Vad oändligt glad jag är att vi har honom på det dagis vi har. Med fantastiska fröknar och andras underbara ungar. Där de förstår att kråkan är typen som vill kissa på toaletten fastän han är liten och att man får leka sig plaskblöt i en hink med vatten, det är ju det som är meningen.

Jag vill också gå på dagis!

En JÄTTEpaprika, eller?

-Titta pappa en jättepaprika!
-Det är en jordgubbe.
-Det är en paprika, de ser ut så där. Det vet jag.
-Det är en jordgubbe.

Ovanstående konversation hörde jag mellan en ca 4-åring och hans pappa. Killen var tvärsäker på att det var en paprika och väldigt entusiastisk. Pappan var något dämpad och inte lika säker på att det var en paprika.

Man ska inte tro att allt är vad det ser ut  att vara. Eller att det ser ut att vara det som det är.

Det är härligt ibland att få lite andra perspektiv på saker. Att en jordgubbe är en paprika eller att en katt är en tiger. Spelar det någon roll?  Kanske om man ska laga mat eller vill veta vad det är för ett djur man möter i skogen. Men fram till dess kan vi väl glädjas åt denna jättepaprika där det konstigt nog säljs jordgubbar, vilken tokig idé.

Att ge och ta.

Det finns alltid folk i ens omgivning som tar enormt mycket energi av en. Det är personer som pratar högt i telefonen på bussen eller ännu värre i den tysta avdelningen på tåget. Det är personen som såsar runt med kundvagnen och gör oplanerade stopp precis framför fötterna på dig (och den personen är nog jag). Det finns personer som hela tiden med små små kommentarer underbygger ens humör tills man plötsligt inser att man står precis på "gå hem och gråta"-gränsen alternativt "snart slår jag till dig"- gränsen.

Sen finns det underbara människor som liksom utan att veta om det förgyller hela ens dag, hela ens liv. Även det förmodligen helt utan att veta om det. Genom små kommentarer och gester. De är förebilder som får en att bita ihop och orka le en stund till. Som får en att tro att allt är möjligt. Och framförallt som får mig att komma ihåg att man kan det man vill, det gäller bara att ta tag i det.

Sommarlov

Ett långt och härligt sommarlov har bloggen haft. Undrar vad den har hittat på för äventyr.
Vandrat i skogen?
Badat?
Eller kanske funderat..
 på varför sommaren alltid verkar ta slut när den precis har börjat. Är det för att vi missar början. Hur kan vintern, våren och hösten vara så långa och lämna så lite tid kvar till sommaren? Njuter vi lika mycket nu som vi gjorde i april? Är kaffet på trappen lika gott, lika långsamt njutningsfullt. Eller är vi mer stressade nu över allt vi borde ha hunnit med, överallt sommaren borde ha varit.

Jag har i alla fall haft ett skönt sommarlov, mycket för kort och det har inneburit stora förändringar. Tid att tänka och möjlighet att förändra. Nu blir det höst, nytt jobb, nya tider och kanske nya tankar.

En del av verkligheten.

Den del av verkligheten som jag jobbar i styrs väldigt mycket av vad det är för datum.
På apoteken finns det en del datum som är viktigare än andra. Det är pension, barnbidrag och lön. Då är det som mest folk.
En del tro inte att det är sant när jag säger det. Men så är det. Folk har inte råd med sina mediciner. De väntar tills de har fått pengar, hämtar bara en del av medicinerna. Ibland träffar det en hårdare än annars. Som när man inser att medicinerna nog inte är det enda de inte har råd med. När det är barn inblandade. När det är mediciner som "egentligen" inte är dyra utan kostnaden är under 200kr eller 100kr, som alla borde ha råd med.

En annan del av verkligheten är allt man får höra.
Om allt som alla har varit med om. Mycket roligt får man höra, men mycket tråkigt också. Folk som mår dåligt, folk som far illa. Illa bemötta och illa behandlade i vården. Illa behandlade av någon de älskar. Olyckor och tråkigheter som de råkar ut för.
Det är svårt ibland att dra en gräns för hur mycket jag ska lyssna. En del behöver få berätta och prata. Andra kan prata en evighet. Andra kanske skulle behöva prata.   

Pysselfronten

Det händer egentligen inte mycket på pysselfronten. Inte för att jag inte vill utan för att tiden inte räcker till. Om man inte räknar in trädgården i pysslet för då händer det en del. Eller nja, det tar tid i alla fall.

Lite välkommen till världen kort har jag haft nöjet att pussla ihop och så har jag stickat klart kråkans sockor/vantar.

 Sockorna/vantarna är av en finurlig modell och stickade i en spiral. Alltså utan häl vilken innebär att de är storlekslösa. Och kan användas som antingen sockor eller vantar. Jag har tänkt dom främst som sockor till när vi är ute med sjalen och man behöver ett par sockor som går lite längre upp på underbenet.

Tyvärr missade vi att använda dom häromdagen så Kråkan får hålla sig varm om tårna med handen. =)

Annars bakas det en hel del bröd. Har investerat i två rejäla brödformar som jag redan efter första baket älskar. Det är så smidigt.

Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.

En av idioterna

Jag är en av dem.
En av dem som älskar mitt jobb.
En av dem som älskar att jobba.

Det är svårt när man har världens bästa jobb. När man jobbar på en arbetsplats som är fantastisk. Då är det svårt att säga nej och stopp. Att bara gå hem. Fastän man skulle behöva det. Fast man skulle behöva vara ledig i ungefär en vecka för att komma ikapp på hemmaplan, för att vara ikapp socialt och personligt och för att känna att man är i fas med livet.
Men tills det inträffar är jag lycklig varenda dag jag cyklar till jobbet. Jag ser vitsipporna blomma och förundras över vilken tur jag har att jag kan cykla till jobbet. Jag jobbar hela dagen och är glad över vilka underbara kollegor jag har. På vägen hem tänker jag vackra tankar om min underbara man som fixar allt på hemmaplan medan jag jobbar för mycket.

Lycka är inte alltid det tror.

Nu ska jag och lillgrabben gå ut och plantera frön i balkonglådorna.

När jag blir gammal vill jag bli glad!

Det var någon som sa att när man blir gammal så ser man ut som man förtjänar. Skrattrynkor blir skrattrynkor permanent och snörp på munnen blir ett permanent tantsnörp. Lite som att mamma sa att man kunde fastna med ögonen i kors när man var liten.

När jag blir gammal vill jag se glad ut, glad och med en rynka mellan ögonbrynen som visar att jag har läst för mycket böcker i för dåligt ljus. Det borde väl inte vara så svårt.

Men tydligen är det svårt att vara positiv. Studier med röstaktiverade bandspelare på barn visar att 80% av vårat tilltal till barn handlar om att de inte kan, inte får eller nej. Ändå vet man att ett positivt bemötande är bättre för alla, både den som ger och tar emot.

Det borde alltså inte heta " Nej, vi kan inte gå ut vi ska äta lunch"  det borde heta " Ja klart vi ska gå ut, men först äter vi lunch"  och " Nej jag hinner inte den här veckan" blir alltså " Ja, fast nästa vecka passar mig bättre".

I sann Pollyanna anda finns det säkert alltid något i situationen att vara glad över och skulle det nu inte finnas det så kan man kanske uttrycka sig positivt ändå. 
Vad skulle hända om alla uttryckte sig mer positivt? Känner vi oss mer bekräftade och glada? Är det de vi behöver?


Men visst f-n får man gnälla om andan faller på, det måste finnas plats för det oxå!

Mirakel

Livet små mirakel kan ibland koncentreras i en mirakeltrasa.

En mirakeltrasa placerad som extra förstärkning i lillkillens tygblöja gav mirakelsömn åt hans mamma och pappa.

Påskmiraklens tid är inte förbi!

Mirakel är förövrigt ett fantastiskt ord. Mirakel mirakel mirakel. Det låter som ingenting annat. Heter det verkligen mirakel eller är det ett ord vi drömde om. Det enda ord jag kommer på i närheten är tentakel, och det det ju helt andra associationer.

Jag är en vuxen kvinna!

Jag undrar när det hände?
När blev jag egentligen vuxen. Det måste ha smugit sig på lite långsamt. Kan minnas ett skämtsamt räknande av vuxenpoäng när man flyttade hemifrån, ihop, ICA-kort, mm. Men sen då? Var det när man jobbade och liksom klarade sig själv, bogserade bilen till verkstaden, när vi köpte kött i låda direkt från gård första gången (och jag fick köra ut i snöstorm och hämta det), när jag gifte mig, köpte huset eller fick barn.

Det som det egentligen handlar om är att jag är en vuxen kvinna fullt kapabel att ta hand om mig själv. Och att jag idag har betalat någon annan för att plocka min ögonbryn. Samt att jag tyckte det var lite pinsamt innan.  Men rådande tidsbrist hade försatt mina ögonbryn i ett skick jag inte hade tid eller ork att reda ut. Som den fullt kapabla kvinna jag är bokade jag då en tid hos min frisör och gick dit för att få problemet ur världen. Efteråt kan jag känna mig lite stolt att jag faktiskt skämde bort mig själv med detta samt ångra att jag inte drog i med en ansiktsbehandling (eller en massage!) när jag ändå var igång att ta hand om mig själv.

Varför kändes det så fånigt innan. För att erkänna att man är fåfäng? För att erkänna att någon annan ska göra det? För att jag borde göra det själv?

Det är ju inte direkt så att jag skäms för andra saker som får mig att må bra. Cykla till jobbet, sticka, pyssla, träning eller umgås med vänner.

En bekräftelse på att man är vuxen är att man blir glad när de frågar efter leg på systemet.

Bytt är bytt

Idag anordnar naturskyddsföreningen klädbytar dagar lite överallt i Sverige. Jag tycker att det är en underbar idé. Att mina felköp eller kläder som man upptäcker att man faktiskt inte använder (vilket är stor del av min garderob) kan få nytt liv hos någon annan. Visst kan man skänka bort kläderna till någon organisation direkt. Men jag gillar tanken av det småskaliga bytandet. Det blir mer personligt och väcker kanske större eftertanke.

Mitt bästa byte/lån är en grå jacka, det är över 12 år sedan och jag älskar den fortfarande. Dragkedjan är utbytt och den börjar bli lite sliten nere i ärmsluten. 

Tantvarning!

Större delen av vintern har jag gått med broddar. Snabbt, säkert och välbehövligt. Gångvägarna har periodvis varit med skridskobana än gångväg. Broddar har varit livräddaren  många promenader. Bland mina vänner har det diskuterats tantfaktorn i att gå med broddar och vi har varit rätt överens om att brutna ben inte är så käckt det heller.

Nu tillbaks på jobbet träffar jag flera som har råkat ut för halkan. Ingen av dem har använt broddar pga tantfaktorn. Så här kommer en liten lista på saker som tydligen är betydligt coolare än broddar:
# 16 dygn på lasarettet med ett lårben som gick av
# bruten överarm och ledkula som är helt ur, sjukskriven 3 månader i första vändan sen ska de se vad de kan göra åt ledkulan
# rullstol och hela underbenet i gips, minst 10 veckor
# stålställning för att stabilisera en nästan totalkrossad fotled.

När jag har föreslagit broddar har de flesta sagt att de ska fundera på det. Fundera på vad då undrar jag? Fundera på om det är roligt att inte klara sig själv för att göra saker? Fundera på om det är värt ca 200 kronor (16 dygn på lasarettet a 80 kronor = 1280, men då ingår ju maten )? 

Anledningen till att tanter har broddar är för att de har levt länge och är kloka nog att förstå att man kan slå sig när man halkar omkull. Anledningen till att inte ha broddar är att det kan vara roligt för andra att se när man febrilt viftande med armarna dråsar i backen. Och det är ju härligt att så många känner att de vill bjuda på sig själva, det är generöst och storsint. Tyvärr tror jag inte sjukvården uppskattar det alla gånger. Men alla kan ju inte ha humor.

Man bör lita på tanter, de har varit med länge och vet vad de talar om. (Fast ibland bör man nog bara nicka och se glad ut.)  
 

Vårtröst

 Så här års behöver man lite tulpaner för att orka med. Ett litet löfte om att våren är på väg. Snart, kanske redan nästa vecka.

Man behöver näring också, främst i form av gott fika. Därför blev det kolakakor och kaffe. Födelsedagskortet kommer hamna hemma hos någon som fyller år snart. Det fick följa med i bilden eftersom jag är så löjligt nöjd med allt sånt som jag gör.

Posten

Jag och posten har ett långtgående vendetta. Det går i stort sett ut på att jag använder posten så mycket jag kan, dvs jag postar gärna brev och kort när tillfällen ges. Postens motdrag mot detta är att så ofta tillfälle ges försena min post, skicka den fel eller hävda att jag inte bor där jag bor.

Priset går till brevbäraren i Uppsala som hade signerat på brevet att adressaten var okänd och förnekade det när jag haffade honom i trapphuset nån vecka senare. Med motiveringen att det var en vikarie, typ kanske jaha. Tycker det vore himla bra om postens vikarier var läskunniga då mitt namn stod både på dörren och nere i trapphuset, och så klart på brevet. 
Den senaste grejen är ett landstingsbrev som det har tagit mig nästan två veckor att få. Snailmail är bara förnamnet.
Vad gör posten med min post? Vad har jag gjort för att förarga posten? Eftersom jag har flyttat ett antal gånger och problemet håller i sig kan det inte vara en enskild brevbärare som jag har förargat utan detta måste vara en större sammansvärjning.
Beror detta på att jag envisas med att skicka julkort?

Den här brevlådan för skräppost står i Gävle. Undrar om den ingår i postens nya satsning. Den borde kunna spara en del personal då jag antar att dom inte tömmer den klockan 10:00 varje dag.

Lånar lite till

Eftersom hjärnan inte direkt jobbar på högvarv just nu lånar jag lite mer text.

Just den här lånar jag eftersom den får mig att gå igång. 

Det finns många som har relationer som inte är bra. Relationer till personer man älskar,

eller relationer till vänner och arbetskamrater. Att springa för livet kanske inte alltid

är det bästa men i en del fall önskar jag att flera vände ryggen och sprang. I andra fall

önskar jag att fler stannade och slogs. Framförallt önskar jag att alla var bättre på att

ta hand om sig själva.  

Det är Sara Vargas bidrag i melodifestivalen, jag har klippt bort refrängen mellan

verserna för att ni ska slippa läsa den så många gånger. 

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Kattdrömmar

Just nu vill jag vara en katt.
En brandgul katt med fluffig päls.
Jag vill ligga på trappan som är värmd av solen.
Jag vill borra in nosen i min mjuka päls och känna hur solen strålar.
Jag vill somna ett tag. Men sen vill jag vakna, känna att den sidan som varit bort från solen är kall. Sträcka ut hela kroppen i en sån där härlig kattrörelse och lojt gå därifrån.
För man kan inte sova hela dagen, och det finns andra trappor som behöver besök. 

Videungarna vaknar

Det är härligt och ofrånkomligt.  Det är nu det händer. Det blir vår. Videungarna vaknar och knopparna gör sig beredda på att brista. Fåglarna kvittrar och skatorna flyger runt med för stora pinnar i näbben.
Än är det ett litet tag kvar, men visst börjar det bli dax att träna på andra versen. 
 

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.
Text: Zacharias Topelius

Charmkurs för busschaufförer

Borlänges lokalbuss är oftast kanon.
Och då jämför jag med Uppsalabuss, där jag har åkt med bussar som man fått stått och hålla i dörrarna för att de ska vara stängda. Busschaufförer som kör efter principen gasa nu och bromsa sen (kanske). Där det är en fördel om bussen är lite överfull eftersom man vet att man då kommer stå kvar där man står och inte kastas som en liten vante genom hela bussen när chauffören kommer på att han ska stanna eller svänga.

Men i onsdags tror jag minsann att chaufförerna hade gått på samma charmkurs som de i Uppsala. På morgonen öppnade han inte dörren bak för en barnvagn med motiveringen att dörrarna var trasiga. Ett par hållplatser senare gick dörrarna upp när folk skulle på och av. De med vagn klev då av bak, vilket är lättast om man har vagn. Busschauffören blir upprörd och börjar prata om att han ju faktiskt hade sagt att dörrarna var trasiga och att man skulle gå av där framme istället.  Klart som korvspad man går av bak om dörrarna är öppna istället för att försöka pressa sig förbi mötande resenärer med en vagn som tar upp hela bussgången.
På vägen hem fick busschauffören möte precis när vi skulle svänga in på en bussgata. Ja, hemska tanke det var en vanlig bil på bussgatan. Bussgatan är enfilig så det går inte att mötas. Istället för att stanna där hon var när hon (och alla andra i bussen) såg bilen så kör hon fram och ställer sig i vägen och vinkar åt den mötande bilen att den får backa. Och där står vi ett tag som en get som stångar på en sten. Klart som korvspad att bilen inte vill backa 200 meter när busschauffören kan backa 3 och  släppa förbi dom. Vad som rörde sig i busschaufförens huvud kan man bara undra. Tillslut backar busschauffören lite lite, lagom för att bilen ska komma förbi om den kör halvt ner i diket.
Det är det som kallas för service.
Och nej, jag ropade inte hejdå när jag klev av. Det vågade jag inte.

Om busschaufförerna nu tycker att det är så jobbigt att ha passagerare men ändå tycker att det är ett roligt jobb att köra runt runt i stan. Kan de då inte ta sin privata bil, låsa dörrarna, och sen bara köra runt runt?
Ja, alla får ha en dålig dag på jobbet. Men varför måste jag träffa dem samtidigt?

Världens bästa jobb

Världens bästa yrke
Världens bästa arbetsplats
Världens bästa kollegor

Det är härligt att vara tillbaks i verkligheten igen. Det innebär inte att jag spekulerar mindre men det innebär tyvärr mindre tid att skriva ner det.

Stickar just nu på en tröja till Kråkan, har tack vare vasaloppet kommit en bit på väg.

Vinterrosor

 Här är den. Väskan som tog ungefär två timmar att sy. Det är en väska av thaimodell (googla på det så får ni upp mönster och tips). Efter att ha sett den på en kompis blev jag sugen. Fick mönster, letade på det underbara IKEA-tyget som har legat länge i lådorna och ett utslitet lakan. Ritade upp, klippte till och sydde ihop. Utan att egentligen tänka efter. Kom på lite i sista minuten att jag ville ha en ficka, så den fick sitta på utsidan. Nästa gång ska jag tänka en vända innan jag sparar botten till sist för det var inte så smart. Men det här var ju bara en testomgång, det blir fler väskor.
Den är underbar och rymmer hur mycket som helst.

Tiden rusar

Inser att jag bara har en vecka kvar på min föräldraledighet. Hur ska det gå? Vart tog februari vägen?

Här ligger kråkan och myser med nya sjalen. Han blir så glad av den. Man kan nämligen använda den till att leka tittut med. Jag blir också glad för den är så underbar att bära i. Även om vi fortfarande lär oss och förhoppningsvis blir bättre på den.

Virkade en blomma härom kvällen. Med stolpar och alla möjliga konstigheter som jag har undvikit tidigare. Den blev helt ok. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha den till.

Martyrkoftan

Min garderob är full med kläder.
Det mesta av det används inte. Mycket av det funderar jag på hur det kom dit och mycket borde rensas bort eftersom det är kläder av typen "loda runt i skogen". Det är väldigt sällan som jag lodar runt i skogen så mycket att det kräver 3 par jeans.

Det mest fantastiska plagget i min garderob är en martyrkofta. Passar till allt och är aldrig för varm eller för kall. Jag har aldrig riktigt sett hur den ser ut eftersom den oftast smyger sig på en. Plötsligt upptäcker man det bara  " Hoppsan, här står jag i min martyrkofta och är bitter". Det händer att jag inte ens märker att kofta är på utan att någon talar om det för mig. Det konstiga är att martyrkoftan har en inbyggd jetmotor. Med martyrkoftan på är det omöjligt att lägga sig i soffan och slappna av. Nähä då, det ska plockas disk och torkas skåpluckor, hängas tvätt och städas i garderober och på alla möjliga konstiga ställen. Allt medan jag muttrar saker i stil med att det minsann är jag som gör allt hemma och vad får man för det?.

Det kanske är dax att rensa i garderoben och hoppas att martyrkoftan följer med det som ska slängas.
Om det inte finns någon här som är sugen på en mysig kofta av obestämd färg och modell? Jag kan tänka mig att skänka bort den mot avhämtning.

Parkeringskarusellen

Idag var det dax för (förhoppningsvis) sista vändan upp till sjukhuset.

Parkeringen vid sjukhuset var full! Det har aldrig hänt förut. Visst har det varit mycket folk och man har fått lov att parkera en lite bit bort men nu var det fullt som Kupolen-parkeringen på mellandagsrea full. Vi var tre bilar som cirklade runt och försökte få en plats. Fortfarande till sjukhuset alltså. Har jag missat något? Är det internationella  träffa-din-doktor-dagen? Körde längre bort och hittade en annan parkering, med ett par lediga platser.
På den parkeringen gick det en parkeringsvakt och såg nöjd ut. Och det kan jag tänka mig. Om parkeringen är full och folk blir stressade så är det väl lätt hänt att man glömmer p-skivan. Undrar om han får provision?

Varför behöver man egentligen ha p-skiva vid sjukhuset? Det är max 3 timmar, de flesta står nog inte längre än nödvändigt. Det är inte så att man kan utnyttja parkeringen till något annat än att stå där när man är på sjukhuset. För er som inte vet så ligger Borlänge sjukhus dryga halvmilen från centrum och det finns inget spännande alls i närheten. Om man har glömt p-skivan/stått för länge kostar det 300 kronor. Så om jag har varit jätte stressad på väg in för att träffa en doktor eller blir kvar jätte länge inne hos doktorn (och då har det nog hänt något allvarligt) så ska jag komma ut och mötas av en räkning på 300 spänn som straff för att jag är sjuk, utnyttjar svensk sjukvård och får valuta för skattepengarna. Det är klart att det då ska kosta extra att glömma lägga en pappersbit i fönstret på bilen. Eller?



Och så till sist ett tårttips: Karuselltårta, verkar väldigt roligt och gott. Undrar när jag åt tårta sist?

Egypten

Världens blickar riktas mot Egypten.
Mitt minne går bakåt och jag försöker komma ihåg Egypten.
Jag var där i 2 veckor på studiebesök hösten 2006. Det är nästan så att jag har glömt bort allt.
Att plocka fram de fina minnena går rätt fort. Biblioteket i Alexandria, Pyramiderna i Sakkara och så klart de i Giza, snorklingen vid Sharm el-Sheik, St. Catherine klostret.
Tyvärr går det ännu fortare att plocka fram alla minnen som inte var lika trevliga. Studiebesöket på sjukhuset och sjukhusapoteket, där jag efteråt kände att jag skulle göra allt i världen för att inte behöva bli utsatt för Egyptisk vård. Hur smutsigt och fattigt allting var så fort man lämnade turistområdena. Att våra chaufförer inte var välkomna att äta där vi åt, förmodligen hade de inte heller råd. Alla hus som var halvbyggda, färdig undervåning och sen armering som stack upp ur betongen. För om man hade påbörjat byggande så fick man behålla bygglovet. Tomma fontäner pga vattenbrist. Bråk på polisstationen.

Jag hoppas innerligt att det kan lösa sig på hyfsat fredlig väg.

En dag att minnas.

Idag är en dag att minnas, att minnas på, att påminnas om.

Det är minnesdag för förintelsen.  För att vi aldrig ska glömma.
Men hur kan vi som inte minns eftersom vi inte fanns då komma ihåg. Vad är det vi ska komma ihåg? Att alla är lika mycket värda. Att se varandra i ögonen och mötas som människor.

Varför inte fråga någon som minns? Har du tillgång till någon som levde då så passa på och fråga hur det var. Bara för att Sverige inte var med i kriget betyder inte att det var en isolerad ö där livet fortsatte precis som innan. Fråga hur det var, hur det fungerade med saker och ting. Om inte annat så kanske ni får en trevlig pratstund.

En ljusskygg bank.

Dagens i-landsproblem.

Min internetbank fungerar bara i dagsljus. Eller ja själva internetbanken fungerar säkert bra även i mörkret. Men jag kommer inte åt den. Anledningen är att min bankdosa är så dålig att siffrorna på displayen bara syns i en viss vinkel och i dagsljus.

Är detta en aktiv taktik från min bank för att jag inte ska göra oövertänkta bankaffärer mitt i natten?
Tycker min bank att jag ägnar mig åt ljusskygga affärer?
Är det jag som är för lat för att åka ner till banken och få en ny dosa?
Skulle nya batterier hjälpa? 
Borde jag ha gått i ide i september, satt alla räkningar på autogiro och sedan sovit gott tills dess att ljuset återkommer framme i mars? 

Tills lösningen har uppenbarat sig gör jag mina bankaffärer i fullt dagsljus. Det är säkrast så. 

Sömnbristen slår tillbaks

Efter vad som snart är två år utan en hel natts sömn har nu kroppen slagit tillbaks.
Känner mig salongsberusad. Lite på lyset eller på örat. Lite på kanelen eller på snusen.
Det är helt enkelt drag under galoscherna och snurr i bollen.

Dagens tips är alltså följande: Skaffa inte barn om du har sömnproblem, det blir inte bättre.
Man sover inte bättre bara för att man är fullständigt utmattad. Man drömmer inte mindre mardrömmar bara för att man sover kortare tid. Man vaknar inte piggare bara för att det inte är väckarklockan som tjuter.

God natt gott folk! God sömn önskar jag er.

mamma PAPPA barn

Det vanligaste är att barn har två föräldrar. Absolut vanligast är en mamma och en pappa. Andra konstellationer förekommer så klart men låt oss för enkelhetens skull utgå från en familjesituation med två föräldrar.
 Sammanfattning på det: Barnet har TVÅ föräldrar som kan se till att det blir omhändertaget.

Ändå har jag under hösten mötts av frågor om jag har varit någonstans utan A. Och då får jag förklara att hur konstigt det än kan tyckas vara så har killen en pappa som han kan vara hos. Lillkillen till och med älskar att busa med pappa och även om det ett tag bara var mamma som gällde för mat så har pappa alltid ställt upp så långt det går och nu är ju inte fallet så längre. Frågorna kan ju (och är säkert) vara av välmening och för att de vill träffa charmtrollet. 

På bvc igår när vi fick tid till nästa gång höll jag raskt på att få byta tid, eftersom tiden är samma dag som min första dag på jobbet. Sen slog det mig: om jag jobbar är S hemma med A och då kan de gå på bvc.

Men varför är det så att jag utgår från att det är jag som måste gå på bvc med A, det kan väl hans fullt kapabla pappa göra. Här tror jag att vi har ett jämställt förhållande och så tror jag inte ens att de fixar ett bvc besök utan mig. Klart att andra undrar var lillkillen är när han inte är med mig om inte ens jag tror att han inte klarar sig utan mig.  Navelsträngen kanske är längre än man tror.

Tur att Anton inte är en hund.

Idag mötte vi en dam med en valp. Hon frågade om jag hade tid att stanna så att vovven fick nosa på vagnen och känna att den inte var farlig. Inte direkt så att jag har bråttom på förmiddagspromenaderna så vi pratade ett tag.
Efteråt så kände jag att det är rätt skönt att Anton kommer växa upp och bli stor. Misstänker att damen kommer få sova hela nätter innan jag får det men i gengäld kommer Anton motioner sig själv och klara toalettbestyren själv om ett par (många) år. Det är roligt med hundar men de blir liksom aldrig självgående. Samhället är dessutom bättre anpassat för barn än för hundar.  

Just nu är Anton gulligt liten och kan sitta i lådan med leksaker. Sen kanske han blir större men det tar vi när vi kommer dit.

Att ta till sig av kritik

Att tänka kritiskt är en konst. Att fundera över källan till uppgiften och sedan värdera den. Det kan väl vara ok när någon kritiserar det man själv är kritisk till. Men att höra kritik mot något man verkligen tror på det är svårt. Att inte direkt gå till anfall och börja försvara utan att istället tänka "jaha, undra om det kan vara på det här viset"

Just nu läser jag en fantastisk bok som heter Den föraktade Falukorven av  Karin Ahlborg. Den handlar om vad vi stoppar i oss och vem som bestämmer över det vi äter. Jag har inte kommit så långt än men boken har avhandlat socker, salt och fett. Jag har inga invändningar. Sen plötsligt i kapitlet om KRAV och Eco mat så känner jag att nu måste väl författaren vara ute och cykla, såhär kan det väl ändå inte vara. Varför? För att jag gillar tanken på att KRAV och ekologisk mat. Egentligen så vet jag inte så mycket men det låter ju bra. Lyckliga kor och grönsaker utan gift, klart att det måste vara bättre. Eller hur fungerar det nu igen, är jag ändå lurad av matindustrin?
Några som definitivt är lurade är de som köper flaskvatten i USA. Att vatten på flaska skulle vara renare och mer hälsosamt visar sig vara galet. När 40% av vattnet som säljs är vanligt kranvatten och ingen vet vilka gifter som flaskorna läcker ut till vattnet. Såg Dokument utifrån häromdagen och fick tänka till lite.

Lite mer kritiskt tänkande kanske inte vore fel. Eller så ska man sluta tänka alls och bara gör som alla andra (?).

Sjalen återvänder.

I december hände någonting och plötsligt gick vi inga promenader längre. Sakta sakta blev tillvaron lite tråkigare. Nu efter nyår börjar vi komma tillbaks lite, en sjalpromenad har blivit två  och jag kan inte förstå hur jag har kunnat vara utan dom.
Det underbart smidiga i att ta på Anton mössa och extra sockor och sen dra en stor jacka över oss båda och gå ut. Varför höll vi på och baxade vagnen upp och ner för trappen och genom snövallar. Varför krånglade vi med overaller. När allt kan vara så enkelt och så nära.

Bra nätter och sämre nätter

Bristen på sömn börjar göra sig påmind. När sov jag egentligen en hel natt senast? Inte under graviditeten och absolut inte sen Anton kom. Skulle behöva en hel natt snart.
Vissa dagar känner man sig ändå pigg och utvilad. Det verkar egentligen inte ha något samband med hur många gånger under natten man har varit uppe. Tre gånger kan vara lika jobbigt som en. Jag tror att det finns några kritiska timmar där det är viktigt att sova.
Om Anton vaknar vid två så vet man att det blir en tidig morgon, men att man förmodligen är lite pigg. Om Anton däremot är vaken vid fyra kan man räkna med lite sovmorgon, men att man känner sig som en zombie.

Varför sover man olika bra olika tider? Är inte all sömn lika mycket värd?

Dödslinjen återvänder

Sen jag slutade plugga (vilket jag ju egentligen inte har gjort) har antalet deadlines i mitt liv minskat dramatiskt.
Men nu på slutet har det dykt upp ett par. Först var det julbroderiet som stressades på och ville bli klart till den här julen (ligger nu på bordet nere) och nu är det en tröja till Kråkan som ska stickas. Och eftersom garntillgången avgör storlek vore det bra om tröjan blev klar den närmsta månaden. Jag har bara mig själv att skylla som inte började tidigare eller köpte mer garn. Har dessutom upptäckt att jag nog inte riktigt gillar att jobba med så små stickor, får liksom träningsvärk i händerna.