I december hände någonting och plötsligt gick vi inga promenader längre. Sakta sakta blev tillvaron lite tråkigare. Nu efter nyår börjar vi komma tillbaks lite, en sjalpromenad har blivit två och jag kan inte förstå hur jag har kunnat vara utan dom.
Det underbart smidiga i att ta på Anton mössa och extra sockor och sen dra en stor jacka över oss båda och gå ut. Varför höll vi på och baxade vagnen upp och ner för trappen och genom snövallar. Varför krånglade vi med overaller. När allt kan vara så enkelt och så nära.
Ja, verkligen!! Jag har frågat mig själv samma sak många gånger för mellan varven får man för sig att det är bökigt med sjal och smidigt med vagn. Vår vagn har använts som avlastningsyta alt. packåsna sen snön kom för här kommer man inte fram med vagn så det är ingen idé att ens försöka. + att det är så mycket lättare att pussa barnet i pannan när man har dem på magen och det är ju aldrig fel!
SvaraRadera