Det var någon som sa att när man blir gammal så ser man ut som man förtjänar. Skrattrynkor blir skrattrynkor permanent och snörp på munnen blir ett permanent tantsnörp. Lite som att mamma sa att man kunde fastna med ögonen i kors när man var liten.
När jag blir gammal vill jag se glad ut, glad och med en rynka mellan ögonbrynen som visar att jag har läst för mycket böcker i för dåligt ljus. Det borde väl inte vara så svårt.
Men tydligen är det svårt att vara positiv. Studier med röstaktiverade bandspelare på barn visar att 80% av vårat tilltal till barn handlar om att de inte kan, inte får eller nej. Ändå vet man att ett positivt bemötande är bättre för alla, både den som ger och tar emot.
Det borde alltså inte heta " Nej, vi kan inte gå ut vi ska äta lunch" det borde heta " Ja klart vi ska gå ut, men först äter vi lunch" och " Nej jag hinner inte den här veckan" blir alltså " Ja, fast nästa vecka passar mig bättre".
I sann Pollyanna anda finns det säkert alltid något i situationen att vara glad över och skulle det nu inte finnas det så kan man kanske uttrycka sig positivt ändå.
Vad skulle hända om alla uttryckte sig mer positivt? Känner vi oss mer bekräftade och glada? Är det de vi behöver?
Men visst f-n får man gnälla om andan faller på, det måste finnas plats för det oxå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar