same procedur as last year?

Klockan är tjugo i tre på julafton.
Jag går som vanligt runt och väcker de delar av familjen som har somnat. Annonserar tid och att det är dags att börja plocka fram fika. I köket börjar det plockas fram fika. Klockan blir tre. Jag ropar uppför trappen att nu är klockan tre. TV:n slås på, introt till tomtarnas julfabrik (eller vad det nu heter) rullar redan. Jag är ensam i soffan. De andra dyker upp, mamma med den ständiga kommentaren " är klockan redan tre".
Ett vansinnigt fikande tar vid, sju sorters kakor och i år fyra sorters julgodis. Fruktskålen står liksom lite pliktskyldigt på bordet.
Alla kan alla repliker.
Same procedur as every year.

Skillnaden i år var att ingen somnade(!) och att vi hade egen underhållning bredvid då Anton satt i en stol och försökte vrida nacken ur led för att se TV:n.  

Same same but diffrent.

Nästa år får man väl hindra lillgrabben från att klättra upp i granen medan Ferdinand luktar på blommorna och mormor snarkar till Robin Hood.

Tiden rör sig oundvikligen framåt. På ett trevligt sätt.   

Livspuzzel i 3D

När man får barn utvecklas livspuzzlet inte som från ett 100 bitars till ett 500 bitars utan som från 50bitars med ram till 500bitars i 3D.

Varför heter det egentligen att man får barn? Ingen jag känner har fått barn. Inte någon. Ingen jag känner har berättat att de kom hem en dag och då hade storken (inte posten eller DHL heller) varit där och levererat en liten skär och knubbig bebis. Nej, verkligheten är att de flesta har kämpat jäkligt hårt för sina småknytt. Antingen med att bli gravida, komma igen efter missfall, överleva graviditeten eller med jobbiga förlossningar. Att säga att man då får barn känns avlägset. Kanske är det därför vi älskar våra små så mycket, för att det inte är enkelt.

Åter till livspuzzlet. Ett uttryck som jag inte gillar och inte förstod innan knyttet dök upp i ekvationen. Innan funkade det ju även när bitarna var dåligt tillsågade och man kunde lägga ut det lite hur som. Nu är det plötsligt superprecision som gäller. Det är inte bara en person till som ska passa in i motivet. Det är en helt ny dimension av tillvaron. Det är klart att det tar lite tid innan man har kommit på hur detta nya puzzel fungerar. Men jag tror att vi har lagt ramen och börjar se motivet ganska klart.

Världsarv

Sen så länge jag blev medveten om det har jag samlat på världsarv.
Det är lite av en tävling med min mamma. Fast tävling är fel ord, det är mer en glädje i att kunna prick av ännu ett världsarv från listan.

Varför? Bra fråga. Men det är ett bra sätt att få se saker som är vackra och intressanta och som berättar en historia. Sverige har 14 världsarv, jag har sett hälften. Jag har ett dröm världsarv och det är Petra i Jordanien. Att få kliva in där bland klipporna och upptäcka en stad. Ett av de vackraste jag har sett är St Catherine i Egypten. Mitt ute i öknen ligger ett kloster. Liksom uppklämt vid en bergssida. Här finns Moses brinnande buske. Här finns även horder av turister. Och jag misstänker att detsamma skulle uppstå i Petra. Där jag bara vill hitta lugn och ro vill även andra horder av turister hitta lugn och ro och den bästa fotovinkeln och få det häftigaste minnet.

Många av världsarven är hotade. Av miljön, av turister och av ekonomiska intressen. Eller snarare ekonomiska ointressen. Visst vill vi att världen ska vara underbar, vacker och gratis. Men faktum är att många av världsarven har kostat massor att bygga upp, även om inte vi betalade. Är det då inte mer än rätt att vi ska betala för underhåll för att de ska kunna bevaras. Ibland rusar livet på lite för fort, man tittar lite hastigt ner i Falu gruva och tänker jaha. Men om man stannar upp ett ögonblick och tänker på alla människoöden och liv som var förknippade med gruvan. Då blir bilden kanske en annan. Eller tänk på Falukorv och den röda färgen, biprodukter från gruvan.
Visst är världsarven vackra men det är historien som gör de värda att bevara. Jag vill stå där i Petra i linnebyxor och höra en entusiastisk guide gestikulerande prata om människorna som bodde där. Jag vill stå där och se historien bli levande.

Dagens dikt

Dags för en dikt. Idag av  Gustaf Nessberg, för mig tidigare okänd men kanske en blivande favorit. 

Nu sover hasselmusen
och parkens igelkott
och alla björnar sover
och ormar sover gott.

Och markens blommor sover
i skogen sover ljung
och enligt visan sover
nu också videung.

Men vi, knegar på
i sockor och i varm trikå

Gustaf Nessberg

Jag tycker nog att de flesta behöver mer poesi i vardagen.  Dikter ska läsas högt, gärna stående så att man kan andas ordentligt. Läs den flera gånger så att du verkligen kan den. Ta sedan en lite paus och fundera på orden. Läs den igen och gå ut i vardagen lite fluffigare kring hjärtat.

Lycka är en kompis i mysbyxor.

Lycka är en kompis i mysbyxor!
Kanske är det inte mysbyxorna i sig som gör det. Utan mer känslan av att vi är så avslappnade och nära varandra att det inte spelar någon roll vad vi har på oss.

Jag älskar när folk inte har städat för att jag ska komma. Visst älskar jag också när folk har ansträngt sig för att det ska vara extra fint och speciellt för just mig. Men jag älskar känslan av "välkommen, så här ser vårat liv ut" med grus i hallen och överfylld tvättkorg.  För jag vill att mina vänner ska vara en del av min vardag och då vill jag också vara en del av deras vardag. Även om det innebär smulor på bordet och leksaker i hela vardagsrummet.

Fast visst städar jag när mina vänner ska komma. Det plockas undan och göms saker. Det roligaste jag har varit med om i  gömma-skit-väg var för ett par år sedan när jag hälsade på en kompis. Hon hade haft besök dagen innan och när jag kom var det härligt dagen efter besök stökigt. På diskbänkskanten stod en upp-och-ner vänd stekpanna i "torkposition", den var odiskad. Ett tips jag har använt mig av när mamma var ingående.

Vill vi att folk ska vara del av vår vardag eller vill vi att folk ska vara del av vår vardag som vi vill att den ska se ut, lite finare och kanske lite lättare.

Jag älskar mina kompisar, jag älskar deras mysbyxor, deras disk på bänken och deras grus i hallen. För det påminner mig om att jag också har skitig disk, en grusig hall och världens sämsta resår i mina mysbyxor. 

Kloka kameler

Min mamma Arkivarien hade/har en T-shirt med texten Kloka kameler går till källorna. Jag vet inte om de kamelerna kunde göra galoppombyten. Den här kamelen kan!

Önskelista

Tre önskningar till den svenska sjukvården.

Jag gillar svensk sjukvård. Jag tycker att den är evidensbaserad och välfungerande och att människorna som jobbar inom svensk sjukvård gör ett enormt jobb.  Mina kontakter med utomsvensk sjukvård begränsar sig till ett par dygn med dropp i Thailand, som var bra och trevliga, och ett studiebesök i Egypten, som var väldigt avskräckande.

Det är rätt talande att så fort man börjar prata om hur dålig sjukvården är så har nästan alla haft problem. Det är borttappade remisser, försvunna kallelser och provsvar, det är noll kontakt mellan vårdinrättningar och läkare. Någonstans blir alla underbara människor inom sjukvården motarbetade av ett tungt system och människor som helt enkelt inte är lika underbara. 

Jag har vid flera tillfällen önskat att personal inom landstinget skulle få gå en kurs på temat patientbemötande så att de kunde lära sig att säga " det här fixar vi". Att de skulle kunna bli lite mer flexibla och tänka steget längre. När man är sjuk så är man ju oftast inte riktigt på topp och då behöver man någon som tar hand om en. Någon som säger "det här fixar vi" så att man själv kan slappna av lite och slippa känna sig som en telefonväxel i yttre rymden.
Vidare på önskelistan står en vårdkoordinator så att alla som behöver vård på mer än ett ställe har någonstans att vända sig. Så att de slipper berätta samma historia femtioelva gånger och ändå känna att inget händer för att alla tycker att det är någon annans tekopp, att slippa riskera att saker försvinner på vägen.
Jag önskar också att läkare som skrev remisser fick tid att följa upp dom och se vad som hände.