Eftersom jag inte tror att man kan starta ett nytt liv den första januari varje år så presenterar jag redan nu en plan för 2014.
En plan tävlingsplan, eller motionlopps plan om ni så vill.
Tjejvasan
Göteborgsvarvet
Blodomloppet
Tjejvättern
Något vansbrosim (?)
Tjejmilen
Något Lidingölopp (?)
The Tunnelrun
Ja å så hade jag visst lovat mig själv nån sorts multi event. Kanske får prioritera lite i listan har ju the early birds att tänka på.
Just nu vill jag ha ett hål i huvudet.
Så att jag kan dra ut det onda.
Ikväll ska jag ju ut å springa i en backe. Helst utan huvudvärk.
Det här förstår inte jag.
Traktor + plog.
Lägg till en åker och verbet blir plöjer.
Lägg till snö på en väg då plogar man.
Varför?
Ikväll var det många tankar som behövde komma ut ur Kråkan innan han kunde somna.
Eftersom jag jobbar nu hinner vi inte prata lika mycket som vi brukade. Jag saknar det. Särskilt när jag som nu varit borta i helgen och missat ännu mer. Nattningen har blivit min mysstund, även om jag ibland helst vill att han ska somna.
Idag berättade han att en kompis på förskolan sagt att man kunde jobba hela dagen. Kråkan lät både lite chockad och lite frågande, kunde detta vara möjligt?
Jo, sa jag och förklarade att ibland jobbar ju jag också hela dagar. Men ibland kommer jag hem tidigare.
Kände lite hur det ständigt dåliga föräldrasamvetet började växa. Men han var nöjd.
Ett tag.
Sen kom det:
"Idag lekte X,Y,Z (de andra treåringarna på förskolan) och jag Jobba hela dagen. "
Jaha liksom, vad säger jag nu?
"hur gör man då?" klämde jag till med.
"Man behöver spagetti, majs och turkisk youghurt"
Det var hela instruktionen. Jag antar att den sammanfattar att man behöver matlåda men att resten av vad vi gör på jobbet är en aning luddigt.
Tur att jag slutar lite tidigare imorgon.
Med en hoppande och skuttande treåring i huset får man höra det mesta. En del saker märker man att han har funderat länge på andra är helt spontana och självklara för honom men väcker en del eftertanke hos en själv.
Hos en treåring finns inte de värderingar som vi senare lägger in i ord. Ord är ord och man kan sätta ihop dem lite som det passar för tillfället. Man prövar sig fram.
Jag och kråkan har tvättat händer och det är dax att kliva av pallen.
Jag säger "hopp" kråkan hoppar och säger "snippa".
Något förvirrad undrar jag vad som hände.
Vad sa han?
Varför då?
Hur tänkte han nu?
Allting är så logiskt!
Hopp rimmar på snopp!
Tjejer har snippa istället för snopp!
Alltså borde man lika gärna kunna säga snippa när man hoppar!
Fast jag har inte hört det igen så det kanske inte gav samma klang.
Snopp, snapp, snut
så var sagan slut.
Det är möjligt.
Det tar tid.
Tiden går så otroligt långsamt ibland.
Idag är det den 11e september. En av årets långsammaste dagar.
Tiden går bara framåt.
Tiden går så fort
Det är svårt att förstå att jag för ett år sen var hemma sjukskriven med foglossning. Hänvisad till akupunktur två gånger i veckan och värktabletter och special lakan för att kunna sova. Liksom fångad i huset eftersom det gjorde för ont att ta sig iväg någonstans.
Tur att tiden går!
Liten och Stor blir större. Lilla O tränar för att börja gå. Han har börjat men det vet han inte, nått enstaka steg utan stöd mellan soffa och bord. Kråkan har bytt dagisgrupp och får vara med de stora barnen. Han har verkligen blivit stor på det här året.
Det är först nu jag förstår vad jag ska njuta av. Det där som alla tjatade om när man var zombietrött och inte såg något ljus i tunneln. Snart har vi inga småkryp längre. Nu njuter jag. Av Kråkans sånger och av Tossens kryp. Av när de kommer överens. Av små studer av gemensam lek, de håller på att lär sig båda två.
Det finns en del människor som jag avundas. De är dem som åldras med glädje och värdighet. Som på ett fantastiskt sätt lyckas smälta ihop med sin ålder och bli liksom tidlösa.
Idag träffade jag en sådan dam. Hon hämtade nån medicin på recept å kikade lite på en gose kanin som vi har stående vid kassan. Jag försäkrade att barn älskar kaninen, lilla O har 2 st, och talade om att den stöder SOS Barnbyar. Jo men då kanske hon skulle köpa till sitt barnbarnsbarn som skulle komma i november. Jag kikar då hur gammal hon är, medan hon talar om att det blir det fjärde barnbarnsbarnet i ordningen. Damen som jag placerat i 70-80års åldern fyllde 100 tidigare i år.
Född före första världskriget!
En del människor berörs liksom inte av tiden. Men jag berörs. Jag hoppas innerligt att någon tar tillvara alla minnen och historier. Jag skulle vilja att någon bara frågade "vad brukade ni äta till frukost när du var liten" och sen bara var tyst och lyssnade.
Vi har två öron och en mun. I de proportionerna bör vi använda dem.
Jag kallar det blöjbyte Ossian kallar det brottning.
Reglerna är något oklara. Men i stort går det till såhär.
Lilla O infångas för aktiviteten å läggs på skötbordet. Nu går liksom startskottet. För min del gäller att få av och på en blöja, för lilla O gäller att krypa iväg så fort som möjligt. För att höja insatsen något görs det hela antingen 1 meter över badkaret eller ca 30cm från en tvättho.
Mitt vapen är att jag är starkare och har tränat på ett barn sen tidigare. Lilla Os vapen är att han kan kissa på en om man har otur, han är även sjukt smidig och snabb.
Vem som vinner? Ja även det är lite oklart. Vi är ju inte färdiga förrän blöjan är bytt men det är inte alltid den nya blöjan tas på liggandes eller ens i samma rum som bytet/brottningen påbörjades i.
Jag är för jämnställdhet!
Tycker att det är en fin tanke att man ska göra lika mycket och få lika mycket uppskattning.
Särskilt i förhållanden tror jag på jämnställdhet. I teorin alltså. I verkligheten verkar det inte funka riktigt så. Eller alltså, vad är jämnställdhet egentligen?
Vi har bott i huset snart fyra år och i helgen klippte jag gräset för första gången. Det betyder att maken gjort det tidigare. Jämnställt? Ja eller alltså det är först nu jag har kunnat klippa. Nu har vi nämligen en handjagare som kapar gräset på ett sätt som inte ger mig allergibesvär. Förra helgen stod jag och vek om massa påslakan för att få in dem i garderoben. Maken hade vikt "fel", om alla ska få plats måste man vika på samma sätt som vi/jag har gjort sen vi flyttade ihop för drygt 9(?) år sen.
Ni ser den tydliga könsfördelningen. Och helt ärligt är det inte Jämnställt även om han skulle ta över tvätten och jag gräsklippningen. För när han tvättar tycker jag oftast att han stör "min plan". Ja, jag har en plan hur skulle jag annars hinna fixa all tvätt?
Så även om vi skulle göra lika mycket och med könsneutral fördelningen så tror jag inte att uppskattningen alltid skulle vara lika.
Teori och verklighet, knepigt och inte säkert att man blir lyckligare av det.
Dagens stiltips kommer från lilla O. Det är en look som inte kräver mycket alls och går fort att fixa. Det sker i två steg och är en förälder-barn matchning. Allt du behöver är en banan och en snorig näsa vilket ju alla hem med småbarn har obegränsad tillgång till.
Gör såhär:
Ät bananen men se till att spara ganska mycket gegg i händerna. Nu tar du den ena handen bak i nacken å den andra ovanför ena örat. O brukar köra vänstersida. Nu har du fått ett schysst rufs, och mellis.
Steg två är att matcha föräldern.
Signalera tydligt att du akut behöver bli upplyft. När du blir upplyft hugg tag i en axel och gnugga din snoriga näsa mot tröjan, har du banan kvar på händerna blir det en fin bonus.
Med lite tur matchar ni nu, förhoppningsvis har ni gegget på samma sida.
Lycka till.
Morgon med städning och handling avklarad innan lunch. Sen iväg till Lunån gårdsmejeri. Vi har varit på väg dit ett par år men inte kommit oss för.
Det var lyckat. Lite djur att titta på, gott fika och en studsmatta att hoppa på. Åsnan Knut måste vara en tåligt typ, för vi var absolut inte de första som borstade och klappade. På minus sidan hamnar att det var svårt för Kråkan att roa sig själv.
Rester till kvällsmat, underbart smidigt.
När barnen somnat körde vi uteträning tillsammans.
Alla nöja alla glada, utom kanske Mr mini som inte får amma på nätterna längre.
I onsdags gjorde vi ett besök på skansen. Vi håller på att träna lite på att inte packa som inför en polarexpedition varje gång vi ska iväg. Den här gången hade det varit bra med lite mer packning, regnkläder.
Kråkan hade stövlar å jacka iaf och Mr mini sitter ju skyddad i vagnen. Men lite väl blött blev det. Vi hoppades på uppklarnande och tog akvariet först. För mig är det den självklara höjdpunkten, älskar att se krokodilerna, hajarna och fiskarna. Sist vi var där fegade jag ur och vågade inte klappa ormen på slutet men nu klappade både jag å Kråkan ormen och jag vågade mig på spindeln också.
Det regnade fortfarande å det var lunchdax så det gick bra att vara inne ett tag till.
Efter lunch vräkte regnet ner å det kändes nästan som om vi skulle få ge upp. Men miniskansen visade sig vara under tak och som gjort för treåringar med spring i benen. Ännu ett lyckokast. Pressade ut max där och gick sen att se det enda djur Kråkan på förhand pratat om, sälarna. Det slutade regna. Alla verkade nöjda. Vi åkte bergsbanan ner, vilket är jättehäftigt om man är treår. Avslutade dagen med gott fika utanför.
Efteråt visade det sig att alla inte var riktigt nöjda. Maken var rätt besviken, för lite djur och för mycket regn.
Medan jag var asnöjd att vi klarat hela dagen utan att bli våta in på bara skinnet, klappat ormen, haft nöjda barn hela dagen och ätit god mat och fika. Kråkan var nöjd, klappa ormen få ett paraply, titta på abborrar och åka bergsbanan.
Visst hade det blivit något annat vid fint väder. Men the sky is the limit, kanske får vi träna lite mer på packningen eller på vad vi förväntar oss. Att tre av fyra är nöjda är väl rätt bra.
Hope for the best plan for the worst.
I maj sprang jag blodomloppet. Det var hemskt. Det var varmt, mycket folk, dåligt organiserat vid start; vattenkontroller och mål. Ja efter mål var det inte heller helt genomtänkt.
Jag hade ett klart formulerat mål att springa snabbare än förra året. Förra året sprang jag på 38 minuter, gravid och galet nöjd när jag kom i mål. I år skulle det gå fortare. Hela loppet var en enda lång kö och när jag väl kom i mål brydde jag mig inte om att kolla tiden. Det hade ju gått skitdåligt. Efter en sur picknick kollade jag tiden på väg till bilen, 34 minuter.
Nej, jag är fortfarande inte nöjd. Det kändes inte bra.
Igår simmade jag Vansbro tjejsim, målet var 10% bättre än sist alltså under 30 minuter. Halvvägs fick jag tiden av en funktionär och då hade halva tiden gått. Det kändes lugnt. När jag kom mot mål och såg klockan såg jag att det skulle gå, om jag ökade lite lite. Så det gjorde jag och simmade nöjd i mål med 30 sekunder till godo. Trodde jag. Vår start var nog lite försenad för min måltid blev 27:43. Är jag mera nöjd bara för att jag hade marginal? Nej jag tror inte det.
Olika men lika. Båda loppen har ett resultat som är bättre än väntat. Det ena är jag nöjd med det andra inte. Fram till nu. Jag är nöjd med båda prestationerna. Jag är inte nöjd med känslan efter blodomloppet, jag hade mer att ge. Men jag kan ju inte vara missnöjd med att jag når ett uppsatt mål, det verkar ju korkat.
Kan man ha en solkatt i en bur?
Fånga varje var och när och hur.
Det är lätt att glömma bort att njuta av de där miljarder underbara ögonblicken. Allt det finurliga som kråkan kommer på och alla miner och ljud som lilla O har för sig. Hur det låter när de skrattar tillsammans.
Jag önskar att jag skrev ner mer.
"jag längtar efter min säng"
"nu är det nästan som Ossian tränar för att bli stark som mig"
"är ditt kiss gult"
I morgon ska jag på ett mycket uppskjutet besök hos tandläkaren. Jag har bokat av och bokat om men imorgon ska det ske.
Så självklart kör jag tandtråd ikväll. Det är säkert ett par månader sen sist. För helt ärligt så prioriterar jag sömnen. Det tar bara fem minuter tänker alla tandhyginister därute. Jaha, hur lång tid har jag som jag behöver sova ikapp då? Betydligt mer än fem minuter!
Men ikväll kör jag tandtråd för att fjäska lite för tandläkaren som kommer rota runt i min mun i 10min å sen ta galet mycket betalt.
Förra våren sydde jag en solhatt till mig. Jag lovade mig själv att inte göra om det. Runda saker är inte alltid det roligaste att sy.
Nu har jag sytt en solhatt till lilla O. Det gick fort, började igår kväll och klart nu.
Om inte foder ska i. Fördel med enkelt tyg är att det är svalare nackdelen är UV skyddet blir sämre. Med foder kan man dessutom fästa snören lite snyggt så man kan knyta fast den.
Tål att tänkas på.
Måndagar har blivit lite av min träningsdag. Jag har båda barnen hemma på dagen och det kan vara urmysigt eller totalt kaos. I vilket fall är det skönt att få lite frisk luft och rörelse på kvällen. Numera har jag dessutom oftast sällskap när jag springer vilket ju gör att man orkar lite till, för man vill ju inte vara den som ger upp.
Igår var planen att springa två varv runt elljusspåret i prattempo. Jag kände redan efter första uppförsbacken att det inte skulle bli nån promenad i parken direkt. Kände mig tung som en elefant och rätt energilös. Men det kan man ju inte säga. Så vi sprang på där och mot slutet av andra varvet hör jag mig själv fråga om vi inte ska ta ett tredje varv.
Varför då? Ja liksom varför inte. Om jag ändå känt i två varv att jag vill lägga mig ner och dö lite så kan jag väl göra det ett varv till. Så vi körde ett tredje varv. Det blev inte jobbigare än de två innan och självförtroendet hamnade på topp.
Man orkar mer än man tror.
Det är lättare när man är två.
När man bara vill lägga sig och dö lite så kan man lika gärna fortsätta.
Varför göra en sak när man kan göra flera?
Multisport tilltalar mig, kanske just för att jag har lite svårt att fatta hur man får till det. Hur gör man?? Hur byter man från våtdräkt till cykelbyxor? Jag har tagit mig ur en våtdräkt en gång. Det var inte smidigt. Men nästa gång går det bättre för på triathlon förbundets hemsida finns en instruktion.
Sen finns det annan multisport med kanoter, orientering och andra grejer. Det är då jag dras med i äventyret. Då glömmer jag att jag slutade med orientering, aldrig var särskilt bra. Jag är nog inte heller den trevligaste lagkamraten efter ett par timmars ansträngning. Är alltid lite rädd att jag ska tippa när jag ska i och ur kanoter/kajaker/båtar. Men drömma lite kan man ju.
För nån vecka sen började jag fundera på varför Mr Mini inte heter Torsten. Han heter ju egentligen Ossian men just det är det sällan jag säger oftast blir det Ossetoss eller bara Tossen.
Kärt barn har många namn. Kanske växer en del bort och nya kommer till. Torsten kanske blir en Ossian. Toss kanske växer upp.
Kärt barn, många namn.
Det pågår en debatt om amning. Det gör det nog alltid för de som befinner sig mitt i frågan. Inte nog med att det tycks en massa om huruvida man ammar eller inte. Sen är det en massa folk som tror att de har rätt att tycka en massa om var man ammar.
Om nu WHO och alla Sveriges bvc-sköterskor är överens om att amning är det bästa, men känn för guds skull ingen press, då får väl resten av befolkningen hacka i sig att det kommer ammas lite överallt.
Jaha, tänker säkert nån lite surt, men jag vill inte behöva se när du ammar.
Då har jag goda nyheter. Jag vill inte att du tittar!!! Mitt barn behöver matro och vill inte bli utstirrad.
Men du kan väl gå undan! Ja det kan jag, kan du?
Sitta och vifta med brösten offentligt det är ju inte så trevligt mot oss andra. Nej det har du rätt i, men jag vispar inte runt brösten offentligt utan jag försöker på ett smidigt sätt hålla min bebis mätt och nöjd. Alla som föredrar hungriga och arga bebisar framför en eventuell nip slip på 5s räcker upp en hand.
Nej, jag har poäng. Det finns ingen poäng. Ingen kommer vinna.
Här ammar vi diskret. Ossian har dragit täcket över bröstet.
Det känns ibland som att tiden står stilla. Att den liksom väntar lite innan den tar sats och hoppar till.
Och innan vi vet om det är lillikillen ett halvår gammal.
Jag äter ägg till frukost.
Löparskorna bär mig på 5km rundor.
Det går inte alltid fort men det går framåt.
Det är väl dit vi är på väg?
Det började som en vanlig onsdag med halsont å huvudvärk. Lite halvtaskig känsla sådär.
Men eftersom alla dagar alltid har en möjlighet att bli något annat så blev den här onsdagen det.
För det första är det Emmas födelsedag. Ett nytt decennium inleds.
Ett roligt samtal ledde till eftermiddags besök. Eftermiddagen bjöd även på klippning av man och barn. Kråkan älskar frisörbesöken. Han får vattensprutan å så är det lugnt och när det är färdig klippt får man sopa. Kan det bli bättre? Ja, om man efter frisören går på P&Lcafét och äter pannkaka.
Sen klämde jag in ett från min sida något ofokuserat visionsmöte innan jag powerwalkade hem kastade mig genom dusch å garderob och susade ner på stan igen.
Födelsedagsuppvaktning för Emma. Jag börjar inse att även jag blir 30 i år. Men det är väl långt dit...
Frukostkonversation mellan mig och Anton häromdagen:
- i eftermiddag kommer Anna och fikar, hon har en vän med sig som heter Dan. Anna tycker om Dan.
- vad heter Annas hund då?
-?? Anna har ingen hund.
- Vad heter Tines hund?
- Pimpernell.
- får jag titta på mumin nu?
Hur tankegångarna fungerar hos en liten kille på snart tre år är inte alltid så lätt att hänga med i. Det är bara att hänga med i svängarna.
Annas Dan fick godkänt av Kråkan eftersom han kunde leka med moroten, en stor gosemorot som Anna gett honom. Svårare än så är det inte ibland.
Det blir inga fler barn. Det räcker bra med de två musketörer vi har. Barn är söta, underbara och väldigt mycket kärt besvär.
Men det gäller att kunna hålla alla vid liv och gärna gott humör. Och det krävs inte en allt för lång rundvandring här hemma för att se vad som håller på att stryka med.
Blommorna!
De för en tynande tillvaro i väntan på att hamna i den eviga kompostpåsen eller räddas i sista stund till ännu ett tag av bortglömd närvaro.
Vi har klart och tydligt nått en gräns för vad vi klarar av. Två barn och blommor.
Fast det finns ju plastblommor...
Idag har den lilla naturvetenskapliga pedagogen inom mig fått komma ut och leka lite.
Kråkan plockar snöbollar på vägen hem och hittills har vi lagt dem i en hög på trappan. Idag tog vi in en och la i en burk och så tittade vi när den smälte. Ja vi gjorde väl annat under tiden men ni förstår...
Pedagogiskt värre, snö blir vatten.
Nu står burken ute för nästa steg i den fantastiska kedjan av naturens experimentet.
Vatten blir is. Tada det visste ni inte va.
I övrigt har dagen bjudit på besök på barnmottagningen och gymet. O gillade nog oxå gymet bäst, han fick sova jag fick springa.
I hjärtat ryms det så många.
En del som jag träffar varje dag en del knappt aldrig. En del bor nära och andra långt bort.
Idag tänker jag lite extra på alla underbara människor i mitt och min familjs liv.
Ett tack för att ni finns!
Tulpaner för kärleken och våren.
Visserligen infaller den först på torsdag (Å då vill jag ha en bukett tulpaner, tack) men redan idag har jag gjort en insats för alla hjärtan där ute.
En kurs i Hjärt-Lung räddning, för barn. Det har jag velat gå sen Kråkan var liten. Nu blev det av och det var den bästa kurs jag gått på länge.
"mitt hjärta är ditt
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter"
Nils Ferlin
Kråkan med sina hjärtesaker:
Jag tror nog att det är nyttigt. Det där som de flesta verkar göra lite grann emellanåt.
Hitta sig själv!
Men varför letar en del på så konstiga ställen? Varför tror en del att deras rätta jag befinner sig på en klippa på andra sidan jorden?
Inget fel på klipporna på andra sidan jorden. De är säkert fina men är du säker på att det är du som är där?
Det är klart att det är läskigare att leta där man står. Att fundera över vad det är som är "jag" i mitt liv och vad som är andras förväntningar och vad man gör av bara farten.
Nej. Jag har inga svar. Jag kan inte hitta dig. Jag kan hitta min bild av dig, det avtryck som du ger och hur jag förhåller mig till det. Jag kan stå vid sidan av men det är din skattjakt.
Jag tror på att göra mycket av det vi älskar. Även om det är svårt.
Jag tror på att skrika från hustaken. Om det är det som behövs.
Jag tror på en stubbe i skogen. När verkligheten är för nära.
Jag tror på att vi ibland mår bra av att inte tänka och inte leta. Att bara få flyta med och vara.
Vågar du vara den du hittar när du letar? Om det visar sig att den du är bestiger berg på andra sidan jorden. Säger du upp dig då? Packar kappsäcken och åker. Tänk om du upptäcker när du är där att den du egentligen är är en trevlig typ som håller upp dörren åt andra, gillar rött vin och orientering.
Surprise!
Sitter med lilla O i famnen och undrar vad det är värt.
Oändligt oändligt.
Att han sover lugnt och stilla. Mätt i magen och leende i mungipan.
Att jag fått ge liv och mat till denna lilla krabat.
Så värdefullt.
Imorgon står klockan på sju. Då ska vi på med emblaplåster. Åtta ska vi vara på barnmottagningen. De underbara människorna ska sticka min lilla O. För att se om jag får fortsätta amma, en månad till.
Hur länge är det värt det?
För honom?
För mig?
Oändligheten tar slut så så sakta men snälla låt den stanna kvar.
Ett litet tag
Jag tänkte skriva en sammanfattning på året som gick. Men nää det blir inte av.
Det viktigaste som hände ser ni här:
