När jag blir gammal vill jag bli glad!

Det var någon som sa att när man blir gammal så ser man ut som man förtjänar. Skrattrynkor blir skrattrynkor permanent och snörp på munnen blir ett permanent tantsnörp. Lite som att mamma sa att man kunde fastna med ögonen i kors när man var liten.

När jag blir gammal vill jag se glad ut, glad och med en rynka mellan ögonbrynen som visar att jag har läst för mycket böcker i för dåligt ljus. Det borde väl inte vara så svårt.

Men tydligen är det svårt att vara positiv. Studier med röstaktiverade bandspelare på barn visar att 80% av vårat tilltal till barn handlar om att de inte kan, inte får eller nej. Ändå vet man att ett positivt bemötande är bättre för alla, både den som ger och tar emot.

Det borde alltså inte heta " Nej, vi kan inte gå ut vi ska äta lunch"  det borde heta " Ja klart vi ska gå ut, men först äter vi lunch"  och " Nej jag hinner inte den här veckan" blir alltså " Ja, fast nästa vecka passar mig bättre".

I sann Pollyanna anda finns det säkert alltid något i situationen att vara glad över och skulle det nu inte finnas det så kan man kanske uttrycka sig positivt ändå. 
Vad skulle hända om alla uttryckte sig mer positivt? Känner vi oss mer bekräftade och glada? Är det de vi behöver?


Men visst f-n får man gnälla om andan faller på, det måste finnas plats för det oxå!

Mirakel

Livet små mirakel kan ibland koncentreras i en mirakeltrasa.

En mirakeltrasa placerad som extra förstärkning i lillkillens tygblöja gav mirakelsömn åt hans mamma och pappa.

Påskmiraklens tid är inte förbi!

Mirakel är förövrigt ett fantastiskt ord. Mirakel mirakel mirakel. Det låter som ingenting annat. Heter det verkligen mirakel eller är det ett ord vi drömde om. Det enda ord jag kommer på i närheten är tentakel, och det det ju helt andra associationer.

Jag är en vuxen kvinna!

Jag undrar när det hände?
När blev jag egentligen vuxen. Det måste ha smugit sig på lite långsamt. Kan minnas ett skämtsamt räknande av vuxenpoäng när man flyttade hemifrån, ihop, ICA-kort, mm. Men sen då? Var det när man jobbade och liksom klarade sig själv, bogserade bilen till verkstaden, när vi köpte kött i låda direkt från gård första gången (och jag fick köra ut i snöstorm och hämta det), när jag gifte mig, köpte huset eller fick barn.

Det som det egentligen handlar om är att jag är en vuxen kvinna fullt kapabel att ta hand om mig själv. Och att jag idag har betalat någon annan för att plocka min ögonbryn. Samt att jag tyckte det var lite pinsamt innan.  Men rådande tidsbrist hade försatt mina ögonbryn i ett skick jag inte hade tid eller ork att reda ut. Som den fullt kapabla kvinna jag är bokade jag då en tid hos min frisör och gick dit för att få problemet ur världen. Efteråt kan jag känna mig lite stolt att jag faktiskt skämde bort mig själv med detta samt ångra att jag inte drog i med en ansiktsbehandling (eller en massage!) när jag ändå var igång att ta hand om mig själv.

Varför kändes det så fånigt innan. För att erkänna att man är fåfäng? För att erkänna att någon annan ska göra det? För att jag borde göra det själv?

Det är ju inte direkt så att jag skäms för andra saker som får mig att må bra. Cykla till jobbet, sticka, pyssla, träning eller umgås med vänner.

En bekräftelse på att man är vuxen är att man blir glad när de frågar efter leg på systemet.

Bytt är bytt

Idag anordnar naturskyddsföreningen klädbytar dagar lite överallt i Sverige. Jag tycker att det är en underbar idé. Att mina felköp eller kläder som man upptäcker att man faktiskt inte använder (vilket är stor del av min garderob) kan få nytt liv hos någon annan. Visst kan man skänka bort kläderna till någon organisation direkt. Men jag gillar tanken av det småskaliga bytandet. Det blir mer personligt och väcker kanske större eftertanke.

Mitt bästa byte/lån är en grå jacka, det är över 12 år sedan och jag älskar den fortfarande. Dragkedjan är utbytt och den börjar bli lite sliten nere i ärmsluten.