En glad skit

Jag är mamma till ett glatt dagisbarn!
Som visserligen skrek som besatt när jag skulle gå idag. Först vinkade han glatt men sen ville han inte släppa kramen. Då gör det ont i ett ovant mammahjärta.
När jag sen skulle hämta var det världens gladaste kille, med köttfärssås upp till öronen. De hade minsann lekts i en vattenhink och varit nemas problemas så fort mammsen försvann runt knuten.

Vad oändligt glad jag är att vi har honom på det dagis vi har. Med fantastiska fröknar och andras underbara ungar. Där de förstår att kråkan är typen som vill kissa på toaletten fastän han är liten och att man får leka sig plaskblöt i en hink med vatten, det är ju det som är meningen.

Jag vill också gå på dagis!

En JÄTTEpaprika, eller?

-Titta pappa en jättepaprika!
-Det är en jordgubbe.
-Det är en paprika, de ser ut så där. Det vet jag.
-Det är en jordgubbe.

Ovanstående konversation hörde jag mellan en ca 4-åring och hans pappa. Killen var tvärsäker på att det var en paprika och väldigt entusiastisk. Pappan var något dämpad och inte lika säker på att det var en paprika.

Man ska inte tro att allt är vad det ser ut  att vara. Eller att det ser ut att vara det som det är.

Det är härligt ibland att få lite andra perspektiv på saker. Att en jordgubbe är en paprika eller att en katt är en tiger. Spelar det någon roll?  Kanske om man ska laga mat eller vill veta vad det är för ett djur man möter i skogen. Men fram till dess kan vi väl glädjas åt denna jättepaprika där det konstigt nog säljs jordgubbar, vilken tokig idé.

Att ge och ta.

Det finns alltid folk i ens omgivning som tar enormt mycket energi av en. Det är personer som pratar högt i telefonen på bussen eller ännu värre i den tysta avdelningen på tåget. Det är personen som såsar runt med kundvagnen och gör oplanerade stopp precis framför fötterna på dig (och den personen är nog jag). Det finns personer som hela tiden med små små kommentarer underbygger ens humör tills man plötsligt inser att man står precis på "gå hem och gråta"-gränsen alternativt "snart slår jag till dig"- gränsen.

Sen finns det underbara människor som liksom utan att veta om det förgyller hela ens dag, hela ens liv. Även det förmodligen helt utan att veta om det. Genom små kommentarer och gester. De är förebilder som får en att bita ihop och orka le en stund till. Som får en att tro att allt är möjligt. Och framförallt som får mig att komma ihåg att man kan det man vill, det gäller bara att ta tag i det.

Sommarlov

Ett långt och härligt sommarlov har bloggen haft. Undrar vad den har hittat på för äventyr.
Vandrat i skogen?
Badat?
Eller kanske funderat..
 på varför sommaren alltid verkar ta slut när den precis har börjat. Är det för att vi missar början. Hur kan vintern, våren och hösten vara så långa och lämna så lite tid kvar till sommaren? Njuter vi lika mycket nu som vi gjorde i april? Är kaffet på trappen lika gott, lika långsamt njutningsfullt. Eller är vi mer stressade nu över allt vi borde ha hunnit med, överallt sommaren borde ha varit.

Jag har i alla fall haft ett skönt sommarlov, mycket för kort och det har inneburit stora förändringar. Tid att tänka och möjlighet att förändra. Nu blir det höst, nytt jobb, nya tider och kanske nya tankar.