Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.