onsdag 29 december 2010

same procedur as last year?

Klockan är tjugo i tre på julafton.
Jag går som vanligt runt och väcker de delar av familjen som har somnat. Annonserar tid och att det är dags att börja plocka fram fika. I köket börjar det plockas fram fika. Klockan blir tre. Jag ropar uppför trappen att nu är klockan tre. TV:n slås på, introt till tomtarnas julfabrik (eller vad det nu heter) rullar redan. Jag är ensam i soffan. De andra dyker upp, mamma med den ständiga kommentaren " är klockan redan tre".
Ett vansinnigt fikande tar vid, sju sorters kakor och i år fyra sorters julgodis. Fruktskålen står liksom lite pliktskyldigt på bordet.
Alla kan alla repliker.
Same procedur as every year.

Skillnaden i år var att ingen somnade(!) och att vi hade egen underhållning bredvid då Anton satt i en stol och försökte vrida nacken ur led för att se TV:n.  

Same same but diffrent.

Nästa år får man väl hindra lillgrabben från att klättra upp i granen medan Ferdinand luktar på blommorna och mormor snarkar till Robin Hood.

Tiden rör sig oundvikligen framåt. På ett trevligt sätt.   

måndag 20 december 2010

Livspuzzel i 3D

När man får barn utvecklas livspuzzlet inte som från ett 100 bitars till ett 500 bitars utan som från 50bitars med ram till 500bitars i 3D.

Varför heter det egentligen att man får barn? Ingen jag känner har fått barn. Inte någon. Ingen jag känner har berättat att de kom hem en dag och då hade storken (inte posten eller DHL heller) varit där och levererat en liten skär och knubbig bebis. Nej, verkligheten är att de flesta har kämpat jäkligt hårt för sina småknytt. Antingen med att bli gravida, komma igen efter missfall, överleva graviditeten eller med jobbiga förlossningar. Att säga att man då får barn känns avlägset. Kanske är det därför vi älskar våra små så mycket, för att det inte är enkelt.

Åter till livspuzzlet. Ett uttryck som jag inte gillar och inte förstod innan knyttet dök upp i ekvationen. Innan funkade det ju även när bitarna var dåligt tillsågade och man kunde lägga ut det lite hur som. Nu är det plötsligt superprecision som gäller. Det är inte bara en person till som ska passa in i motivet. Det är en helt ny dimension av tillvaron. Det är klart att det tar lite tid innan man har kommit på hur detta nya puzzel fungerar. Men jag tror att vi har lagt ramen och börjar se motivet ganska klart.

tisdag 14 december 2010

Världsarv

Sen så länge jag blev medveten om det har jag samlat på världsarv.
Det är lite av en tävling med min mamma. Fast tävling är fel ord, det är mer en glädje i att kunna prick av ännu ett världsarv från listan.

Varför? Bra fråga. Men det är ett bra sätt att få se saker som är vackra och intressanta och som berättar en historia. Sverige har 14 världsarv, jag har sett hälften. Jag har ett dröm världsarv och det är Petra i Jordanien. Att få kliva in där bland klipporna och upptäcka en stad. Ett av de vackraste jag har sett är St Catherine i Egypten. Mitt ute i öknen ligger ett kloster. Liksom uppklämt vid en bergssida. Här finns Moses brinnande buske. Här finns även horder av turister. Och jag misstänker att detsamma skulle uppstå i Petra. Där jag bara vill hitta lugn och ro vill även andra horder av turister hitta lugn och ro och den bästa fotovinkeln och få det häftigaste minnet.

Många av världsarven är hotade. Av miljön, av turister och av ekonomiska intressen. Eller snarare ekonomiska ointressen. Visst vill vi att världen ska vara underbar, vacker och gratis. Men faktum är att många av världsarven har kostat massor att bygga upp, även om inte vi betalade. Är det då inte mer än rätt att vi ska betala för underhåll för att de ska kunna bevaras. Ibland rusar livet på lite för fort, man tittar lite hastigt ner i Falu gruva och tänker jaha. Men om man stannar upp ett ögonblick och tänker på alla människoöden och liv som var förknippade med gruvan. Då blir bilden kanske en annan. Eller tänk på Falukorv och den röda färgen, biprodukter från gruvan.
Visst är världsarven vackra men det är historien som gör de värda att bevara. Jag vill stå där i Petra i linnebyxor och höra en entusiastisk guide gestikulerande prata om människorna som bodde där. Jag vill stå där och se historien bli levande.

onsdag 8 december 2010

Dagens dikt

Dags för en dikt. Idag av  Gustaf Nessberg, för mig tidigare okänd men kanske en blivande favorit. 

Nu sover hasselmusen
och parkens igelkott
och alla björnar sover
och ormar sover gott.

Och markens blommor sover
i skogen sover ljung
och enligt visan sover
nu också videung.

Men vi, knegar på
i sockor och i varm trikå

Gustaf Nessberg

Jag tycker nog att de flesta behöver mer poesi i vardagen.  Dikter ska läsas högt, gärna stående så att man kan andas ordentligt. Läs den flera gånger så att du verkligen kan den. Ta sedan en lite paus och fundera på orden. Läs den igen och gå ut i vardagen lite fluffigare kring hjärtat.

måndag 6 december 2010

Lycka är en kompis i mysbyxor.

Lycka är en kompis i mysbyxor!
Kanske är det inte mysbyxorna i sig som gör det. Utan mer känslan av att vi är så avslappnade och nära varandra att det inte spelar någon roll vad vi har på oss.

Jag älskar när folk inte har städat för att jag ska komma. Visst älskar jag också när folk har ansträngt sig för att det ska vara extra fint och speciellt för just mig. Men jag älskar känslan av "välkommen, så här ser vårat liv ut" med grus i hallen och överfylld tvättkorg.  För jag vill att mina vänner ska vara en del av min vardag och då vill jag också vara en del av deras vardag. Även om det innebär smulor på bordet och leksaker i hela vardagsrummet.

Fast visst städar jag när mina vänner ska komma. Det plockas undan och göms saker. Det roligaste jag har varit med om i  gömma-skit-väg var för ett par år sedan när jag hälsade på en kompis. Hon hade haft besök dagen innan och när jag kom var det härligt dagen efter besök stökigt. På diskbänkskanten stod en upp-och-ner vänd stekpanna i "torkposition", den var odiskad. Ett tips jag har använt mig av när mamma var ingående.

Vill vi att folk ska vara del av vår vardag eller vill vi att folk ska vara del av vår vardag som vi vill att den ska se ut, lite finare och kanske lite lättare.

Jag älskar mina kompisar, jag älskar deras mysbyxor, deras disk på bänken och deras grus i hallen. För det påminner mig om att jag också har skitig disk, en grusig hall och världens sämsta resår i mina mysbyxor. 

torsdag 2 december 2010

Kloka kameler

Min mamma Arkivarien hade/har en T-shirt med texten Kloka kameler går till källorna. Jag vet inte om de kamelerna kunde göra galoppombyten. Den här kamelen kan!

Önskelista

Tre önskningar till den svenska sjukvården.

Jag gillar svensk sjukvård. Jag tycker att den är evidensbaserad och välfungerande och att människorna som jobbar inom svensk sjukvård gör ett enormt jobb.  Mina kontakter med utomsvensk sjukvård begränsar sig till ett par dygn med dropp i Thailand, som var bra och trevliga, och ett studiebesök i Egypten, som var väldigt avskräckande.

Det är rätt talande att så fort man börjar prata om hur dålig sjukvården är så har nästan alla haft problem. Det är borttappade remisser, försvunna kallelser och provsvar, det är noll kontakt mellan vårdinrättningar och läkare. Någonstans blir alla underbara människor inom sjukvården motarbetade av ett tungt system och människor som helt enkelt inte är lika underbara. 

Jag har vid flera tillfällen önskat att personal inom landstinget skulle få gå en kurs på temat patientbemötande så att de kunde lära sig att säga " det här fixar vi". Att de skulle kunna bli lite mer flexibla och tänka steget längre. När man är sjuk så är man ju oftast inte riktigt på topp och då behöver man någon som tar hand om en. Någon som säger "det här fixar vi" så att man själv kan slappna av lite och slippa känna sig som en telefonväxel i yttre rymden.
Vidare på önskelistan står en vårdkoordinator så att alla som behöver vård på mer än ett ställe har någonstans att vända sig. Så att de slipper berätta samma historia femtioelva gånger och ändå känna att inget händer för att alla tycker att det är någon annans tekopp, att slippa riskera att saker försvinner på vägen.
Jag önskar också att läkare som skrev remisser fick tid att följa upp dom och se vad som hände. 

måndag 29 november 2010

Bilderblogg.

Tänkte bjuda på några bilder:
 Tankeläsningsblomman som jag fick på min namnsdag. Den är inne på sista versen nu men jag blir fortfarande väldigt glad när jag kommer in i köket och ser den.

 Den virkade mössan. Fleecefodrad över öronen så den är varm och go.

 En arg gullunge som väntar på potatisen. Det där med att vänta är ju inte så roligt. 

Mitt egenhändigt komponerade julkort. Fotat helt snett och vint i dåligt ljus. Så blir det väl när man är för stolt för att tänka efter ordentligt.


lördag 27 november 2010

Inspiration

Jag tror att alla behöver lära sig något nytt med jämna mellanrum. Att man behöver utmana sig själv och prova på något som man inte vågar, inte visste att man ville eller trodde att man inte kunde. Kanske hittar man nya meningar i livet, kanske hittar man nya men för livet. Men om man inte provar får man inte veta.

Länge kunde jag inte sticka eller virka, eftersom man måste hålla stickor och virknålar på ett visst sätt när man går i slöjden. Det var tydligen inte mitt sätt. Nu stickar och virkar jag, på mitt sätt. Jag kan inte heller måla eller skriva vackra saker, för det blir inte bra på en gång. Och då vet jag tydligen inte hur man gör för om jag visste skulle det ju bli bra. Istället samlar jag på mig en massa material och tänker att nån gång då jä**ar ska jag bli bra.
Jag har vänner som är underbart bra på att sticka, sy,virka, måla och pyssla i största allmänhet.  Jag beundrar dom. Men mest av allt beundrar jag alla försök som görs. Det inspirerar mig när någon säger "jag hade inte en aning men..." och sen har de bara gjort något.
Att våga tro att man kan.
Att våga försöka.
Är det inte det som det handlar om.

Så ikväll har jag pysslat julkort. Jag har inte en aning om hur man borde göra. Jag har gjort på mitt sätt. Det var jättekul och jag är jättenöjd. Kanske behåller jag julkorten själv, ställer dem på hyllan över spisen och är stolt ända fram till påsk då julen tar slut.

fredag 26 november 2010

Att köpa eller inte köpa

Idag är det black friday i USA, då startar julhandeln på riktigt. Jag misstänker att så även sker på hemmaplan. Själv tänker jag kasta mig ut i massorna och göra ett försök idag. Har skrivit en lista.

Imorgon är det KÖPFRI dag världen över. Som en protest mot konsumtionssamhället. Jag kan utan problem tala om vilket datum kanelbullensdag är men hade ärligt talat inte en aning om när denna köpfria dag inföll. Men kanske firar vi den köpfria dagen med att äta upp sista påsen kanelbullar. Kanske behöver vi en köpfri dag imorgon om vi shoppar järnet idag. Annars trodde jag att januari var en sorts köpfri månad, kanske inte alltid av frivilja dock.

onsdag 24 november 2010

Dagen då jorden tog slut.

Den 21 augusti tog jordens resurser slut.

På mindre än 9 månader gör vi av med resurserna som det tar 12 månader för naturen att återskapa. Om alla skulle leva som svenskarna skulle vi behöva nästan tre jordklot och om den amerikanska livsstilen spred sig globalt skulle vi behöva mer än fem jordklot, säger Carina Borgström-Hansson, projektledare för ekologiska fotavtryck på WWF.

Ännu mer finns att läsa på Världsnaturfonden.


Jag snubblade över detta faktum när jag satt i ett väntrum nyligen. Visst vet jag att vi konsumerar för mycket men någonstans lyckas jag ändå försvara mig med att USA är värre. Ja, det har jag ju rätt i men det hjälper ju inte när det vi fortfarande bara har ett jordklot och inte tre. Tänk på det innan ni köper julklappar. Tänk på det när ni önskar er julklappar. Ett extra jordklot kanske kan få stå högst upp på listan.  

söndag 21 november 2010

Barn och Bajs

En liten kort fundering bara kring barn och bajs.
Och då gäller det hundbajs.

Skräddarbacken är fullt med hundbajs. Det syns extra tydligt nu när det är snö. Det som också slår mig är att på eftermiddagarna träffar jag ett otal barn som är ute och går med hund. Det är små till medelstora hundar och på så vis kanske ok att de blir rastade av tjejer i 10-års åldern. Problemet är bara att barnen aldrig verka ha hört talas om bajspåsar. Hunden bajsar = tjejerna tittar på, hunden är klar = tjejerna går.
Om man har skaffat barn är man inte rädd för bajs, eller så är man det men då har man ett par jobbiga år när ungen är liten. Och om man inte är rädd för bajs så borde det inte vara så svårt att plocka upp hundbajset och lära sin unge att det är så man gör. Och om man nu tycker att det är äckligt med bajs och ändå har genomlevt småbarnsåren varför skaffar man en hund som man måste plocka bajs efter? 
Det är dessutom övervägande sk sällskapshundar som förmodligen har införskaffats för att vara mysiga. Jag gillar hundar och jag tycker att man får skaffa dem av vilken anledning man vill men jag tycker att man ska ta hand om dom och jag tycker att man plockar upp bajset från cykelbanorna. Det säger även kommunens ordningsregler!
Bajs är inte mysigt!

fredag 19 november 2010

Tankeläsning

Min man är ganska dålig på tankeläsning.
Väldigt dålig för att vara ärlig.

När han väl har fattat vinken är det däremot inga problem. Då har det fixas överraskningsutflykter med Magnus Betnér som slutmål (innan jag hade fattat att han hade fattat att jag ville gå och se honom) och allt möjligt annat smått och gott. Och i morse när jag kom ner till frukost stod det ett blompaket på min stol. Inte helt oväntat eftersom jag har namnsdag och tidigare i veckan hintat att jag ville ha en blomma, och skickat en bild från en blomkedja om vad jag gärna ville ha. Jag trodde liksom att den skulle hem med honom efter jobbet idag. Att han på något vis smugglade in blomman redan igår det är det som är pricken över i. Att göra något som inte är en överraskning till en överraskning.

Själv är jag värdelös på tankeläsning.Men tror konstigt nog att alla andra kan det.  Konstigt. Som om alla andra skulle gilla lever bara för att det är det värsta jag vet. Eller lika konstigt som att det finns folk som inte gillar choklad!



 

onsdag 17 november 2010

Aningslöst

Utan att ha någon egentligen aning om hur man "borde" göra så sätter jag in ett fleece foder i mössen som jag har virkat. Den ser lite ut som toppen på ett ekollon. Och jag är så glad att det blir något av garnet. Det har nämligen förföljt mig i ett par år. Först så blev det en för stor kofta som stickades om till en för liten tröja. Tröjan fick flytta till Lund och på så vis blev jag av med mycket av garnet men det blev ju ändå en del kvar. Nu blev det alltså en ekollonmössa med fleecefoder. Bild kommer (kanske). Mönster publicerades i DN i samband med vinter OS. Mössan blev först som en jätte stor hjälm och hade nog kunnat användas som tehuva.

måndag 15 november 2010

Hur man säkrar försäkringar

Ingen olja Moses är en fantastisk bok av Ephraim Kishon.

Boken innehåller en samling satiriska berättelser om livet som jude, israel och tillvaron i allmänhet. Bland annat finns det en berättelse som jag har tänkt extra mycket på de senaste veckorna. Nämligen hur man säkrar försäkringar. I Kishons bok utspelar det hela sig mellan två bilägare där den ena har fått sin bil skadad, men inte tillräckligt för att det ska täckas av försäkringen. Han ber då hövligt den andra att köra på hans bil lite mer för att det ska täckas av försäkringen. Och så håller de på och förstör varandras bilar ett tag för att samla på sig skador. För kommer man bara upp i ett tillräckligt högt skadebelopp så går det hela på försäkringen. Mycket fiffigt uträknat. Och fantastiskt skrivet.
Något liknande håller på att hända här hemma. Vi har en eventuellt misstänkt vattenskada i vårat badrum. Eftersom det är en bostadsrätt blev detta anmält till föreningen för kanske två månader sen. Föreningen kontaktade sitt försäkringsbolag som sa att vi kanske skulle kolla med vårat försäkringsbolag, vilket jag gjorde för drygt en månad sen. Inte deras tekopp. Så allt bollades tillbaks till föreningens försäkringsbolag. Och sen verkar det inte hända så mycket. Vår kille i föreningen verkar tycka att försäkringsbolaget är hopplöst sega. Och jag håller med. En misstänkt eventuell vattenskada som försäkringsbolaget får betala och det tar (hittills) över två månader innan det kommer nån och mäter fukten? Vilket belopp ska vi upp i innan det blir intressant att göra något åt det. 

söndag 14 november 2010

Fars dag

Klart att alla pappor ska ha en egen dag!
Lite oklart hur det ska firas. Här körde vi fika för min pappa och för Antons pappa.
Ännu mer oklart tycker jag att det är vad jag ska säga. Heter det grattis på Fars dag, eller är den kanske god eller glad? Trevlig?  Funderar vidare på det ett tag till men kan konstatera att dagen har varit både trevlig och god, trots förkylning.  

Anton har ju hittat båda fötterna och tar alltid tillfället i akt att hålla i fötterna och prata. Själv skulle jag nog tycka det var rätt läskigt om jag plötsligt upptäckte nya kroppsdelar men han verkar ha kommit över det och tycker mest att det är roligt. Han pratar glatt när han håller i dem.


Så här såg det ut på dagens skogspromenad. Anton ser ut som en lite nalle där han åker i sjalen, han verkar så liten när man bär honom i den. Inte alls som den stora kille han håller på att bli

onsdag 10 november 2010

Vikten av att inte veta vad man ska säga.

Eftersom jag är hemma och ammar har jag sett en hel del TV under hösten. Och en sak som har bitit sig fast när Oprah hade en gäst och de pratade om vikten av att säga " jag vet inte vad jag ska säga" när något har hänt och man inte vet vad man ska säga. Att stå kvar och säga att jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra för att trösta men jag står här och jag kan vara ett stöd. Istället för att backa undan och vänta på att personen själv ska söka stöd. 

Det är inte alltid lätt att räkna ut hur man på bästa sätt kan vara ett stöd för någon. Men kanske är det inte alltid det som behövs. Kanske kan det räcker med att vi finns där och inte har en aning om vad vi ska säga. För kanske behöver vi inte säga något det kanske är bättre att vi lyssnar. Delad glädje är dubbel glädje men vad händer när vi delar sorg? Våga prova.

No man is an island,
No man stands alone,
Each man's joy is joy to me,
Each man's grief is my own.

We need one another,
So I will defend,
Each man as my brother,
Each man as my friend.

I saw the people gather,
I heard the music start,
The song that they were singing,
Is ringing in my heart.

No man is an island,
Way out in the blue,
We all look to the one above,
For our strength to renew.

When I help my brother,
Then I know that I,
Plant the seed of friendship,
That will never die.

Kan höras här på you tube.

måndag 8 november 2010

Halvtomt/halvfullt

Vad spelar det för roll om glaset är halvtomt eller halvfullt?
Så länge man har möjlighet att fylla på. Så länge man har möjlighet att dricka ur. Då borde sällskapet och möjligen även innehållet vara viktigare.

Så var glad över det du har, över möjligheten att fylla på och dricka ur. Över sällskapet. Tänk på de svältande barnen i Afrika och ät upp maten, jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin har sagt så men det ligger kanske något i det. Kanske ska vi tänka en gång till på de svältande barnen istället för att gnälla över småsaker. Afrika kan kännas långt bort. Tänk istället på uteliggaren som jag såg i förra veckan på väg till bvc, han hade alla sina tillhörigheter i påsar på en cykel och verkade bo i ett tält vid några träd. Tänk på honom idag när termometern visar minus 10 grader och jag har plockat fram långkalsongerna. Är hans glas halvtomt? Eller halvfullt?
När fyllde du på någon annans glas senast?  Själv fyller jag på min egen tekopp och är glad över att mitt liv är så vackert.

torsdag 4 november 2010

Hur socialt är ditt media?

Sociala medier heter det ju. Men hur socialt är det egentligen.
Man exponerar valda delar av sitt liv av typen "köttbullar till lunch" varpå 4 personer genast gillar detta och älsklingen skriver puttinuttigt att det var mysigt att äta tillsammans. Socialt? Snarare tvärtom. Ring din kompis och fråga vad de åt för lunch eller hade för sig i förmiddags. På Facebook glider man runt varandra som skuggskepp i dimma, utan att riktigt se varandra i grådiset kan man bara ana lyktorna som gör det grå mindre kompakt.
När sa du senast till någon att du gillar det dom gör. Eller gav någon en komplimang, någon du inte känner. Kanske damen med de fina vantarna eller någon annan/annat som du uppskattar. Det sociala i att mötas byts ut mot att trycka på en knapp. Och vad är det egentligen vi menar när vi trycker på knappen? Vad är det vi gillar?

Att Facebook fungerar för att hålla kontakten med människor som man annars inte skulle hålla kontakt med tvekar jag inte om. Men vad ska man med den kontakten till? Om man ändå inte har någon kontakt? Spionerar vi på andra människors liv och låter andra spionera lite på vårat?

onsdag 3 november 2010

Om jag vore en hund

Ibland så känner jag att om jag vore en hund så skulle jag vara en border collie. Inte för att det är någon favorit ras utseendemässigt eller egenskapsmässigt. Men jag känner att jag vallar rätt mycket och lätt blir stressad när det är för lite stimulans, så här står det på svenska vallhundsklubbens hemsida:

Bordercollien är signalkänslig, har mycket lätt för att lära och vill gärna vara sin förare till lags. Den är avlad för att arbeta åt sin förare och om man inte har ett bra ledarskap över sin hund, så hittar den på egna aktiviteter och kan lätt bli stressad. Den låga stresströskeln behövs när man ska arbeta med att valla djur. Hunden ska reagera snabbt på djurens rörelser, men det gör även att den kan börja valla allt möjligt annat som rör sig t ex barn, bilar, joggare

Vilket stämmer rätt bra på mig. Jag vallar gärna runt min flock (familj, vänner och vem som nu kan tänkas vara i närheten) på olika aktiviteter där platser och tider skapar ett ständigt moment att jobba med. Bäst är det egentligen när min flock befinner sig så att säga i hagen (dvs hemma på begränsat område) då kan jag slå av lite på vaksamheten lägga mig på rygg och bli kliad på magen.
I brist på flock försöker jag även valla andra i min omgivning. Det är bilister som inte kör som man ska (enligt mig) det är gångare och cyklister som inte riktigt verkar ha fattat hur systemet fungerar. I mataffären blir denna frustration tydligt märkbar och jag får jobba hårt för att inte börja valla och nafsa efter de får som inte uppför sig så som flocken borde göra i en affär. Just det här beteendet är betydligt mer stressande för mig, det finns helt enkelt för många får att hålla ordning på.

När jag saknar flock att valla runt, vilket är sällsynt eftersom jag är hemma och vallar runt lilla Anton 4 månader, så kan man alltid stressa upp sig och hitta på egna olater. Stressmoment som jag har skapat alldeles själv är:
1. Julbroderiet som jag började på för drygt 2 år sen och som jag plötsligt bestämde måste bli klart till den här julen.
2. Tvätten, disken, maten, smulorna på bordet och gruset i hallen. Hallå 50-talet här finns en hemmafru på rymmen.
3. Träningen, inte alltid lätt att komma ihåg att jag tränar för att jag gillar det

tisdag 2 november 2010

Äntligen!

Nu har jag gjort slag i saken och skaffat mig en blogg.
Bloggar har i genomsnitt en läsare, hoppas jag någon gång slår det.
Men mest är den väl till för att jag någonstans ska få lufta alla funderingar som dyker upp när man är ute och går med barnvagnen.
Man hinner tänka rätt mycket när man är föräldraledig, även om hjärnan är fylld av något grått fluff som kan betecknas som ammningshjärna och är den naturliga påföljden av gravidhjärna.

I söndags rörde sig funderingarna kring vad som händer med de barn som föds i glappet mellan sommartid och vintertid. Får man då en noterat att man är född säg 2:34 sommartid (eller vintertid) och hur ser det ut med journalföringen. Barnet fött 2:55 och sen kom moderkakan 2:15? Och det här måste ju egentligen gälla all journalföring. Tål att tänkas på.