Jag är för jämnställdhet!
Tycker att det är en fin tanke att man ska göra lika mycket och få lika mycket uppskattning.
Särskilt i förhållanden tror jag på jämnställdhet. I teorin alltså. I verkligheten verkar det inte funka riktigt så. Eller alltså, vad är jämnställdhet egentligen?
Vi har bott i huset snart fyra år och i helgen klippte jag gräset för första gången. Det betyder att maken gjort det tidigare. Jämnställt? Ja eller alltså det är först nu jag har kunnat klippa. Nu har vi nämligen en handjagare som kapar gräset på ett sätt som inte ger mig allergibesvär. Förra helgen stod jag och vek om massa påslakan för att få in dem i garderoben. Maken hade vikt "fel", om alla ska få plats måste man vika på samma sätt som vi/jag har gjort sen vi flyttade ihop för drygt 9(?) år sen.
Ni ser den tydliga könsfördelningen. Och helt ärligt är det inte Jämnställt även om han skulle ta över tvätten och jag gräsklippningen. För när han tvättar tycker jag oftast att han stör "min plan". Ja, jag har en plan hur skulle jag annars hinna fixa all tvätt?
Så även om vi skulle göra lika mycket och med könsneutral fördelningen så tror jag inte att uppskattningen alltid skulle vara lika.
Teori och verklighet, knepigt och inte säkert att man blir lyckligare av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar