I maj sprang jag blodomloppet. Det var hemskt. Det var varmt, mycket folk, dåligt organiserat vid start; vattenkontroller och mål. Ja efter mål var det inte heller helt genomtänkt.
Jag hade ett klart formulerat mål att springa snabbare än förra året. Förra året sprang jag på 38 minuter, gravid och galet nöjd när jag kom i mål. I år skulle det gå fortare. Hela loppet var en enda lång kö och när jag väl kom i mål brydde jag mig inte om att kolla tiden. Det hade ju gått skitdåligt. Efter en sur picknick kollade jag tiden på väg till bilen, 34 minuter.
Nej, jag är fortfarande inte nöjd. Det kändes inte bra.
Igår simmade jag Vansbro tjejsim, målet var 10% bättre än sist alltså under 30 minuter. Halvvägs fick jag tiden av en funktionär och då hade halva tiden gått. Det kändes lugnt. När jag kom mot mål och såg klockan såg jag att det skulle gå, om jag ökade lite lite. Så det gjorde jag och simmade nöjd i mål med 30 sekunder till godo. Trodde jag. Vår start var nog lite försenad för min måltid blev 27:43. Är jag mera nöjd bara för att jag hade marginal? Nej jag tror inte det.
Olika men lika. Båda loppen har ett resultat som är bättre än väntat. Det ena är jag nöjd med det andra inte. Fram till nu. Jag är nöjd med båda prestationerna. Jag är inte nöjd med känslan efter blodomloppet, jag hade mer att ge. Men jag kan ju inte vara missnöjd med att jag når ett uppsatt mål, det verkar ju korkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar