Lycka är en kompis i mysbyxor.

Lycka är en kompis i mysbyxor!
Kanske är det inte mysbyxorna i sig som gör det. Utan mer känslan av att vi är så avslappnade och nära varandra att det inte spelar någon roll vad vi har på oss.

Jag älskar när folk inte har städat för att jag ska komma. Visst älskar jag också när folk har ansträngt sig för att det ska vara extra fint och speciellt för just mig. Men jag älskar känslan av "välkommen, så här ser vårat liv ut" med grus i hallen och överfylld tvättkorg.  För jag vill att mina vänner ska vara en del av min vardag och då vill jag också vara en del av deras vardag. Även om det innebär smulor på bordet och leksaker i hela vardagsrummet.

Fast visst städar jag när mina vänner ska komma. Det plockas undan och göms saker. Det roligaste jag har varit med om i  gömma-skit-väg var för ett par år sedan när jag hälsade på en kompis. Hon hade haft besök dagen innan och när jag kom var det härligt dagen efter besök stökigt. På diskbänkskanten stod en upp-och-ner vänd stekpanna i "torkposition", den var odiskad. Ett tips jag har använt mig av när mamma var ingående.

Vill vi att folk ska vara del av vår vardag eller vill vi att folk ska vara del av vår vardag som vi vill att den ska se ut, lite finare och kanske lite lättare.

Jag älskar mina kompisar, jag älskar deras mysbyxor, deras disk på bänken och deras grus i hallen. För det påminner mig om att jag också har skitig disk, en grusig hall och världens sämsta resår i mina mysbyxor.