Eftersom jag är hemma och ammar har jag sett en hel del TV under hösten. Och en sak som har bitit sig fast när Oprah hade en gäst och de pratade om vikten av att säga " jag vet inte vad jag ska säga" när något har hänt och man inte vet vad man ska säga. Att stå kvar och säga att jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra för att trösta men jag står här och jag kan vara ett stöd. Istället för att backa undan och vänta på att personen själv ska söka stöd.
Det är inte alltid lätt att räkna ut hur man på bästa sätt kan vara ett stöd för någon. Men kanske är det inte alltid det som behövs. Kanske kan det räcker med att vi finns där och inte har en aning om vad vi ska säga. För kanske behöver vi inte säga något det kanske är bättre att vi lyssnar. Delad glädje är dubbel glädje men vad händer när vi delar sorg? Våga prova.
No man is an island,
No man stands alone,
Each man's joy is joy to me,
Each man's grief is my own.
We need one another,
So I will defend,
Each man as my brother,
Each man as my friend.
I saw the people gather,
I heard the music start,
The song that they were singing,
Is ringing in my heart.
No man is an island,
Way out in the blue,
We all look to the one above,
For our strength to renew.
When I help my brother,
Then I know that I,
Plant the seed of friendship,
That will never die.
Kan höras här på you tube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar