En glad skit

Jag är mamma till ett glatt dagisbarn!
Som visserligen skrek som besatt när jag skulle gå idag. Först vinkade han glatt men sen ville han inte släppa kramen. Då gör det ont i ett ovant mammahjärta.
När jag sen skulle hämta var det världens gladaste kille, med köttfärssås upp till öronen. De hade minsann lekts i en vattenhink och varit nemas problemas så fort mammsen försvann runt knuten.

Vad oändligt glad jag är att vi har honom på det dagis vi har. Med fantastiska fröknar och andras underbara ungar. Där de förstår att kråkan är typen som vill kissa på toaletten fastän han är liten och att man får leka sig plaskblöt i en hink med vatten, det är ju det som är meningen.

Jag vill också gå på dagis!

En JÄTTEpaprika, eller?

-Titta pappa en jättepaprika!
-Det är en jordgubbe.
-Det är en paprika, de ser ut så där. Det vet jag.
-Det är en jordgubbe.

Ovanstående konversation hörde jag mellan en ca 4-åring och hans pappa. Killen var tvärsäker på att det var en paprika och väldigt entusiastisk. Pappan var något dämpad och inte lika säker på att det var en paprika.

Man ska inte tro att allt är vad det ser ut  att vara. Eller att det ser ut att vara det som det är.

Det är härligt ibland att få lite andra perspektiv på saker. Att en jordgubbe är en paprika eller att en katt är en tiger. Spelar det någon roll?  Kanske om man ska laga mat eller vill veta vad det är för ett djur man möter i skogen. Men fram till dess kan vi väl glädjas åt denna jättepaprika där det konstigt nog säljs jordgubbar, vilken tokig idé.

Att ge och ta.

Det finns alltid folk i ens omgivning som tar enormt mycket energi av en. Det är personer som pratar högt i telefonen på bussen eller ännu värre i den tysta avdelningen på tåget. Det är personen som såsar runt med kundvagnen och gör oplanerade stopp precis framför fötterna på dig (och den personen är nog jag). Det finns personer som hela tiden med små små kommentarer underbygger ens humör tills man plötsligt inser att man står precis på "gå hem och gråta"-gränsen alternativt "snart slår jag till dig"- gränsen.

Sen finns det underbara människor som liksom utan att veta om det förgyller hela ens dag, hela ens liv. Även det förmodligen helt utan att veta om det. Genom små kommentarer och gester. De är förebilder som får en att bita ihop och orka le en stund till. Som får en att tro att allt är möjligt. Och framförallt som får mig att komma ihåg att man kan det man vill, det gäller bara att ta tag i det.

Sommarlov

Ett långt och härligt sommarlov har bloggen haft. Undrar vad den har hittat på för äventyr.
Vandrat i skogen?
Badat?
Eller kanske funderat..
 på varför sommaren alltid verkar ta slut när den precis har börjat. Är det för att vi missar början. Hur kan vintern, våren och hösten vara så långa och lämna så lite tid kvar till sommaren? Njuter vi lika mycket nu som vi gjorde i april? Är kaffet på trappen lika gott, lika långsamt njutningsfullt. Eller är vi mer stressade nu över allt vi borde ha hunnit med, överallt sommaren borde ha varit.

Jag har i alla fall haft ett skönt sommarlov, mycket för kort och det har inneburit stora förändringar. Tid att tänka och möjlighet att förändra. Nu blir det höst, nytt jobb, nya tider och kanske nya tankar.

En del av verkligheten.

Den del av verkligheten som jag jobbar i styrs väldigt mycket av vad det är för datum.
På apoteken finns det en del datum som är viktigare än andra. Det är pension, barnbidrag och lön. Då är det som mest folk.
En del tro inte att det är sant när jag säger det. Men så är det. Folk har inte råd med sina mediciner. De väntar tills de har fått pengar, hämtar bara en del av medicinerna. Ibland träffar det en hårdare än annars. Som när man inser att medicinerna nog inte är det enda de inte har råd med. När det är barn inblandade. När det är mediciner som "egentligen" inte är dyra utan kostnaden är under 200kr eller 100kr, som alla borde ha råd med.

En annan del av verkligheten är allt man får höra.
Om allt som alla har varit med om. Mycket roligt får man höra, men mycket tråkigt också. Folk som mår dåligt, folk som far illa. Illa bemötta och illa behandlade i vården. Illa behandlade av någon de älskar. Olyckor och tråkigheter som de råkar ut för.
Det är svårt ibland att dra en gräns för hur mycket jag ska lyssna. En del behöver få berätta och prata. Andra kan prata en evighet. Andra kanske skulle behöva prata.   

Pysselfronten

Det händer egentligen inte mycket på pysselfronten. Inte för att jag inte vill utan för att tiden inte räcker till. Om man inte räknar in trädgården i pysslet för då händer det en del. Eller nja, det tar tid i alla fall.

Lite välkommen till världen kort har jag haft nöjet att pussla ihop och så har jag stickat klart kråkans sockor/vantar.

 Sockorna/vantarna är av en finurlig modell och stickade i en spiral. Alltså utan häl vilken innebär att de är storlekslösa. Och kan användas som antingen sockor eller vantar. Jag har tänkt dom främst som sockor till när vi är ute med sjalen och man behöver ett par sockor som går lite längre upp på underbenet.

Tyvärr missade vi att använda dom häromdagen så Kråkan får hålla sig varm om tårna med handen. =)

Annars bakas det en hel del bröd. Har investerat i två rejäla brödformar som jag redan efter första baket älskar. Det är så smidigt.

Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.