En del av verkligheten.

Den del av verkligheten som jag jobbar i styrs väldigt mycket av vad det är för datum.
På apoteken finns det en del datum som är viktigare än andra. Det är pension, barnbidrag och lön. Då är det som mest folk.
En del tro inte att det är sant när jag säger det. Men så är det. Folk har inte råd med sina mediciner. De väntar tills de har fått pengar, hämtar bara en del av medicinerna. Ibland träffar det en hårdare än annars. Som när man inser att medicinerna nog inte är det enda de inte har råd med. När det är barn inblandade. När det är mediciner som "egentligen" inte är dyra utan kostnaden är under 200kr eller 100kr, som alla borde ha råd med.

En annan del av verkligheten är allt man får höra.
Om allt som alla har varit med om. Mycket roligt får man höra, men mycket tråkigt också. Folk som mår dåligt, folk som far illa. Illa bemötta och illa behandlade i vården. Illa behandlade av någon de älskar. Olyckor och tråkigheter som de råkar ut för.
Det är svårt ibland att dra en gräns för hur mycket jag ska lyssna. En del behöver få berätta och prata. Andra kan prata en evighet. Andra kanske skulle behöva prata.   

Pysselfronten

Det händer egentligen inte mycket på pysselfronten. Inte för att jag inte vill utan för att tiden inte räcker till. Om man inte räknar in trädgården i pysslet för då händer det en del. Eller nja, det tar tid i alla fall.

Lite välkommen till världen kort har jag haft nöjet att pussla ihop och så har jag stickat klart kråkans sockor/vantar.

 Sockorna/vantarna är av en finurlig modell och stickade i en spiral. Alltså utan häl vilken innebär att de är storlekslösa. Och kan användas som antingen sockor eller vantar. Jag har tänkt dom främst som sockor till när vi är ute med sjalen och man behöver ett par sockor som går lite längre upp på underbenet.

Tyvärr missade vi att använda dom häromdagen så Kråkan får hålla sig varm om tårna med handen. =)

Annars bakas det en hel del bröd. Har investerat i två rejäla brödformar som jag redan efter första baket älskar. Det är så smidigt.

Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.

En av idioterna

Jag är en av dem.
En av dem som älskar mitt jobb.
En av dem som älskar att jobba.

Det är svårt när man har världens bästa jobb. När man jobbar på en arbetsplats som är fantastisk. Då är det svårt att säga nej och stopp. Att bara gå hem. Fastän man skulle behöva det. Fast man skulle behöva vara ledig i ungefär en vecka för att komma ikapp på hemmaplan, för att vara ikapp socialt och personligt och för att känna att man är i fas med livet.
Men tills det inträffar är jag lycklig varenda dag jag cyklar till jobbet. Jag ser vitsipporna blomma och förundras över vilken tur jag har att jag kan cykla till jobbet. Jag jobbar hela dagen och är glad över vilka underbara kollegor jag har. På vägen hem tänker jag vackra tankar om min underbara man som fixar allt på hemmaplan medan jag jobbar för mycket.

Lycka är inte alltid det tror.

Nu ska jag och lillgrabben gå ut och plantera frön i balkonglådorna.

När jag blir gammal vill jag bli glad!

Det var någon som sa att när man blir gammal så ser man ut som man förtjänar. Skrattrynkor blir skrattrynkor permanent och snörp på munnen blir ett permanent tantsnörp. Lite som att mamma sa att man kunde fastna med ögonen i kors när man var liten.

När jag blir gammal vill jag se glad ut, glad och med en rynka mellan ögonbrynen som visar att jag har läst för mycket böcker i för dåligt ljus. Det borde väl inte vara så svårt.

Men tydligen är det svårt att vara positiv. Studier med röstaktiverade bandspelare på barn visar att 80% av vårat tilltal till barn handlar om att de inte kan, inte får eller nej. Ändå vet man att ett positivt bemötande är bättre för alla, både den som ger och tar emot.

Det borde alltså inte heta " Nej, vi kan inte gå ut vi ska äta lunch"  det borde heta " Ja klart vi ska gå ut, men först äter vi lunch"  och " Nej jag hinner inte den här veckan" blir alltså " Ja, fast nästa vecka passar mig bättre".

I sann Pollyanna anda finns det säkert alltid något i situationen att vara glad över och skulle det nu inte finnas det så kan man kanske uttrycka sig positivt ändå. 
Vad skulle hända om alla uttryckte sig mer positivt? Känner vi oss mer bekräftade och glada? Är det de vi behöver?


Men visst f-n får man gnälla om andan faller på, det måste finnas plats för det oxå!

Mirakel

Livet små mirakel kan ibland koncentreras i en mirakeltrasa.

En mirakeltrasa placerad som extra förstärkning i lillkillens tygblöja gav mirakelsömn åt hans mamma och pappa.

Påskmiraklens tid är inte förbi!

Mirakel är förövrigt ett fantastiskt ord. Mirakel mirakel mirakel. Det låter som ingenting annat. Heter det verkligen mirakel eller är det ett ord vi drömde om. Det enda ord jag kommer på i närheten är tentakel, och det det ju helt andra associationer.

Jag är en vuxen kvinna!

Jag undrar när det hände?
När blev jag egentligen vuxen. Det måste ha smugit sig på lite långsamt. Kan minnas ett skämtsamt räknande av vuxenpoäng när man flyttade hemifrån, ihop, ICA-kort, mm. Men sen då? Var det när man jobbade och liksom klarade sig själv, bogserade bilen till verkstaden, när vi köpte kött i låda direkt från gård första gången (och jag fick köra ut i snöstorm och hämta det), när jag gifte mig, köpte huset eller fick barn.

Det som det egentligen handlar om är att jag är en vuxen kvinna fullt kapabel att ta hand om mig själv. Och att jag idag har betalat någon annan för att plocka min ögonbryn. Samt att jag tyckte det var lite pinsamt innan.  Men rådande tidsbrist hade försatt mina ögonbryn i ett skick jag inte hade tid eller ork att reda ut. Som den fullt kapabla kvinna jag är bokade jag då en tid hos min frisör och gick dit för att få problemet ur världen. Efteråt kan jag känna mig lite stolt att jag faktiskt skämde bort mig själv med detta samt ångra att jag inte drog i med en ansiktsbehandling (eller en massage!) när jag ändå var igång att ta hand om mig själv.

Varför kändes det så fånigt innan. För att erkänna att man är fåfäng? För att erkänna att någon annan ska göra det? För att jag borde göra det själv?

Det är ju inte direkt så att jag skäms för andra saker som får mig att må bra. Cykla till jobbet, sticka, pyssla, träning eller umgås med vänner.

En bekräftelse på att man är vuxen är att man blir glad när de frågar efter leg på systemet.