När jag blir gammal vill jag bli glad!

Det var någon som sa att när man blir gammal så ser man ut som man förtjänar. Skrattrynkor blir skrattrynkor permanent och snörp på munnen blir ett permanent tantsnörp. Lite som att mamma sa att man kunde fastna med ögonen i kors när man var liten.

När jag blir gammal vill jag se glad ut, glad och med en rynka mellan ögonbrynen som visar att jag har läst för mycket böcker i för dåligt ljus. Det borde väl inte vara så svårt.

Men tydligen är det svårt att vara positiv. Studier med röstaktiverade bandspelare på barn visar att 80% av vårat tilltal till barn handlar om att de inte kan, inte får eller nej. Ändå vet man att ett positivt bemötande är bättre för alla, både den som ger och tar emot.

Det borde alltså inte heta " Nej, vi kan inte gå ut vi ska äta lunch"  det borde heta " Ja klart vi ska gå ut, men först äter vi lunch"  och " Nej jag hinner inte den här veckan" blir alltså " Ja, fast nästa vecka passar mig bättre".

I sann Pollyanna anda finns det säkert alltid något i situationen att vara glad över och skulle det nu inte finnas det så kan man kanske uttrycka sig positivt ändå. 
Vad skulle hända om alla uttryckte sig mer positivt? Känner vi oss mer bekräftade och glada? Är det de vi behöver?


Men visst f-n får man gnälla om andan faller på, det måste finnas plats för det oxå!

Mirakel

Livet små mirakel kan ibland koncentreras i en mirakeltrasa.

En mirakeltrasa placerad som extra förstärkning i lillkillens tygblöja gav mirakelsömn åt hans mamma och pappa.

Påskmiraklens tid är inte förbi!

Mirakel är förövrigt ett fantastiskt ord. Mirakel mirakel mirakel. Det låter som ingenting annat. Heter det verkligen mirakel eller är det ett ord vi drömde om. Det enda ord jag kommer på i närheten är tentakel, och det det ju helt andra associationer.

Jag är en vuxen kvinna!

Jag undrar när det hände?
När blev jag egentligen vuxen. Det måste ha smugit sig på lite långsamt. Kan minnas ett skämtsamt räknande av vuxenpoäng när man flyttade hemifrån, ihop, ICA-kort, mm. Men sen då? Var det när man jobbade och liksom klarade sig själv, bogserade bilen till verkstaden, när vi köpte kött i låda direkt från gård första gången (och jag fick köra ut i snöstorm och hämta det), när jag gifte mig, köpte huset eller fick barn.

Det som det egentligen handlar om är att jag är en vuxen kvinna fullt kapabel att ta hand om mig själv. Och att jag idag har betalat någon annan för att plocka min ögonbryn. Samt att jag tyckte det var lite pinsamt innan.  Men rådande tidsbrist hade försatt mina ögonbryn i ett skick jag inte hade tid eller ork att reda ut. Som den fullt kapabla kvinna jag är bokade jag då en tid hos min frisör och gick dit för att få problemet ur världen. Efteråt kan jag känna mig lite stolt att jag faktiskt skämde bort mig själv med detta samt ångra att jag inte drog i med en ansiktsbehandling (eller en massage!) när jag ändå var igång att ta hand om mig själv.

Varför kändes det så fånigt innan. För att erkänna att man är fåfäng? För att erkänna att någon annan ska göra det? För att jag borde göra det själv?

Det är ju inte direkt så att jag skäms för andra saker som får mig att må bra. Cykla till jobbet, sticka, pyssla, träning eller umgås med vänner.

En bekräftelse på att man är vuxen är att man blir glad när de frågar efter leg på systemet.

Bytt är bytt

Idag anordnar naturskyddsföreningen klädbytar dagar lite överallt i Sverige. Jag tycker att det är en underbar idé. Att mina felköp eller kläder som man upptäcker att man faktiskt inte använder (vilket är stor del av min garderob) kan få nytt liv hos någon annan. Visst kan man skänka bort kläderna till någon organisation direkt. Men jag gillar tanken av det småskaliga bytandet. Det blir mer personligt och väcker kanske större eftertanke.

Mitt bästa byte/lån är en grå jacka, det är över 12 år sedan och jag älskar den fortfarande. Dragkedjan är utbytt och den börjar bli lite sliten nere i ärmsluten. 

Tantvarning!

Större delen av vintern har jag gått med broddar. Snabbt, säkert och välbehövligt. Gångvägarna har periodvis varit med skridskobana än gångväg. Broddar har varit livräddaren  många promenader. Bland mina vänner har det diskuterats tantfaktorn i att gå med broddar och vi har varit rätt överens om att brutna ben inte är så käckt det heller.

Nu tillbaks på jobbet träffar jag flera som har råkat ut för halkan. Ingen av dem har använt broddar pga tantfaktorn. Så här kommer en liten lista på saker som tydligen är betydligt coolare än broddar:
# 16 dygn på lasarettet med ett lårben som gick av
# bruten överarm och ledkula som är helt ur, sjukskriven 3 månader i första vändan sen ska de se vad de kan göra åt ledkulan
# rullstol och hela underbenet i gips, minst 10 veckor
# stålställning för att stabilisera en nästan totalkrossad fotled.

När jag har föreslagit broddar har de flesta sagt att de ska fundera på det. Fundera på vad då undrar jag? Fundera på om det är roligt att inte klara sig själv för att göra saker? Fundera på om det är värt ca 200 kronor (16 dygn på lasarettet a 80 kronor = 1280, men då ingår ju maten )? 

Anledningen till att tanter har broddar är för att de har levt länge och är kloka nog att förstå att man kan slå sig när man halkar omkull. Anledningen till att inte ha broddar är att det kan vara roligt för andra att se när man febrilt viftande med armarna dråsar i backen. Och det är ju härligt att så många känner att de vill bjuda på sig själva, det är generöst och storsint. Tyvärr tror jag inte sjukvården uppskattar det alla gånger. Men alla kan ju inte ha humor.

Man bör lita på tanter, de har varit med länge och vet vad de talar om. (Fast ibland bör man nog bara nicka och se glad ut.)  
 

Vårtröst

 Så här års behöver man lite tulpaner för att orka med. Ett litet löfte om att våren är på väg. Snart, kanske redan nästa vecka.

Man behöver näring också, främst i form av gott fika. Därför blev det kolakakor och kaffe. Födelsedagskortet kommer hamna hemma hos någon som fyller år snart. Det fick följa med i bilden eftersom jag är så löjligt nöjd med allt sånt som jag gör.

Posten

Jag och posten har ett långtgående vendetta. Det går i stort sett ut på att jag använder posten så mycket jag kan, dvs jag postar gärna brev och kort när tillfällen ges. Postens motdrag mot detta är att så ofta tillfälle ges försena min post, skicka den fel eller hävda att jag inte bor där jag bor.

Priset går till brevbäraren i Uppsala som hade signerat på brevet att adressaten var okänd och förnekade det när jag haffade honom i trapphuset nån vecka senare. Med motiveringen att det var en vikarie, typ kanske jaha. Tycker det vore himla bra om postens vikarier var läskunniga då mitt namn stod både på dörren och nere i trapphuset, och så klart på brevet. 
Den senaste grejen är ett landstingsbrev som det har tagit mig nästan två veckor att få. Snailmail är bara förnamnet.
Vad gör posten med min post? Vad har jag gjort för att förarga posten? Eftersom jag har flyttat ett antal gånger och problemet håller i sig kan det inte vara en enskild brevbärare som jag har förargat utan detta måste vara en större sammansvärjning.
Beror detta på att jag envisas med att skicka julkort?

Den här brevlådan för skräppost står i Gävle. Undrar om den ingår i postens nya satsning. Den borde kunna spara en del personal då jag antar att dom inte tömmer den klockan 10:00 varje dag.