Framåt

Det känns ibland som att tiden står stilla. Att den liksom väntar lite innan den tar sats och hoppar till.

Och innan vi vet om det är lillikillen ett halvår gammal.

Jag äter ägg till frukost.

Löparskorna bär mig på 5km rundor.

Det går inte alltid fort men det går framåt.

Det är väl dit vi är på väg?

Onsdagen.

Det började som en vanlig onsdag med halsont å huvudvärk. Lite halvtaskig känsla sådär.
Men eftersom alla dagar alltid har en möjlighet att bli något annat så blev den här onsdagen det.
För det första är det Emmas födelsedag. Ett nytt decennium inleds.
Ett roligt samtal ledde till eftermiddags besök. Eftermiddagen bjöd även på klippning av man och barn. Kråkan älskar frisörbesöken. Han får vattensprutan å så är det lugnt och när det är färdig klippt får man sopa. Kan det bli bättre? Ja, om man efter frisören går på P&Lcafét och äter pannkaka.
Sen klämde jag in ett från min sida något ofokuserat visionsmöte innan jag powerwalkade hem kastade mig genom dusch å garderob och susade ner på stan igen.
Födelsedagsuppvaktning för Emma. Jag börjar inse att även jag blir 30 i år. Men det är väl långt dit...

Annas hund

Frukostkonversation mellan mig och Anton häromdagen:
- i eftermiddag kommer Anna och fikar, hon har en vän med sig som heter Dan. Anna tycker om Dan.
- vad heter Annas hund då?
-?? Anna har ingen hund.
- Vad heter Tines hund?
- Pimpernell.
- får jag titta på mumin nu?

Hur tankegångarna fungerar hos en liten kille på snart tre år är inte alltid så lätt att hänga med i. Det är bara att hänga med i svängarna.

Annas Dan fick godkänt av Kråkan eftersom han kunde leka med moroten, en stor gosemorot som Anna gett honom. Svårare än så är det inte ibland.

Supermamman slår till igen..

eller...
supermamman slår igen.

Idag har jag utnyttjat nästan alla mina supermamma krafter.
Vi gick ut hårt på förmiddagen och lekte lite och när sen Pingu sov så gjorde vi påskpyssel. Det går toppen att pyssla med en 2,5 åring som har lika mycket fokus som en guldfisk. Nyckeln ligger i att förbereda.
Så med urklippta fågelmallar och färdigfixade fjädrar slängde jag på pysselduken på bordet och frågade vart han ville ha limmet. Lite glitter på det och ett par svep med färgpennan så var vi klara lagom  till Mr mini vaknade.
Efter lunch nästa projekt: bakning. En av Kråkans favvo grejer. Det går till så att han får hälla grejer i en skål och röra om. Tänk TV-kock, någon har liksom förberett lite... Ner i form och in i ugn och vips hade Pappan fika till jobbet imorgon.
Eftermiddagssovet då, jodå på med utekläder och dax för snölek. Inget stoppar en supermamma

Supermamman slår igen...
mindre lyckat drag att klämma  Mr minis fot i kökslådan. Jag som bara skulle ha en sked å han som sov så sött i min famn. Han är nog längre än jag tror...

Minnen från idag.

Det är inte ofta
man ser en havsutter i kofta.


Det rimmet var på en julklapp som min lillasyster fick för en väldig väldigt massa år sedan. I paketet låg en rosa kofta som hennes gosedjurs utter skulle ha.

Men det kanske inte är viktigt längre.
Inte heller varför jag kommer ihåg det.

Vi väljer inte alltid det vi vill komma ihåg och det vi vill glömma bort. Vi minns inte alltid saker precis som det var. Vi minns det som vi uppfattade det.

Det jag vill minnas från idag?
Jag vill minnas morgonmyset i sängen när jag och Kråkan läste Tomtebobarnen av Elsa Beskow medan Pingu precis som varje morgon plockade av påslakanet från täcket och försökte äta upp det. Jag vill minnas min lillkråka i hjälm på vinkbänken på dagisgården när jag ska gå och han vinkar och säger "ha det så bra nu mamma".

Det jag helst vill glömma?
Det kommer jag inte ihåg längre

Att hålla alla vid liv

Det blir inga fler barn. Det räcker bra med de två musketörer vi har. Barn är söta, underbara och väldigt mycket kärt besvär.

Men det gäller att kunna hålla alla vid liv och gärna gott humör. Och det krävs inte en allt för lång rundvandring här hemma för att se vad som håller på att stryka med.
Blommorna!
De för en tynande tillvaro i väntan på att hamna i den eviga kompostpåsen eller räddas i sista stund till ännu ett tag av bortglömd närvaro.
Vi har klart och tydligt nått en gräns för vad vi klarar av. Två barn och blommor.

Fast det finns ju plastblommor...

Pedagogiskt värre

Idag har den lilla naturvetenskapliga pedagogen inom mig fått komma ut och leka lite.

Kråkan plockar snöbollar på vägen hem och hittills har vi lagt dem i en hög på trappan. Idag tog vi in en och la i en burk och så tittade vi när den smälte. Ja vi gjorde väl annat under tiden men ni förstår...

Pedagogiskt värre, snö blir vatten.
Nu står burken ute för nästa steg i den fantastiska kedjan av naturens experimentet.
Vatten blir is. Tada det visste ni inte va.

I övrigt har dagen bjudit på besök på barnmottagningen och gymet. O gillade nog oxå gymet bäst, han fick sova jag fick springa.