Det är här det händer!

Glömde ju helt att jag hade tänkt ge er anledningen till att det inte bli så mycket bloggande.
Det är den fantastiska Louise fel. Massor med underbara recept.
Man skulle kunna stå i köket jämt.

Läsa, lyssna, prata eller skriva?

I fredags befann jag mig i situation på ett webbmöte att jag kunde välja mellan att lyssna på vad som sades eller att kunna prata själv.
Ett rätt så enkelt val eftersom det liksom inte är någon poäng med att prata om man inte vet vad det pratas om (när nu alla andra faktiskt höll sig till ämnet). Men jag har hamnat i en något likande situation med bloggandet. Jag läser så mycket bloggar så jag hinner inte skriva något själv.
Kanske skulle jag hinna skriva mer om jag blev mindre inspirerad, men det är ju svårt. Så just nu så läser jag och inspireras. Det bakas en hel del och massor av konstiga projekt påbörjas, en del i tanken och en del mer påtagligt.
Just nu lever jag även i en värld som ger mig massor med vackra och tänkvärda citat från alla möjlig håll.
Min favorit just nu:

Nothing is impossible the word itself says i'm possible
Detta sagt av undersköna Audrey Hepburn.

Glad fjärde advent!

Fördelar med att vara mamma.

Det finns ett gäng fördelar med att vara mamma som ingen riktigt har pekat ut för mig innan. Idag har jag upplevt en helt lass av sådana fördelar. Men det är klart att det krävs en motprestation. Det krävs en mamma som har hämtat sig från förkylning, en kråka som är i stort sett opåverkad av sina vattkoppor. Och så krävs det något som kanske är det svåraste av allt nämligen att man struntar i allt man borde och skulle och hur allt ska vara. Då kan man få uppleva följande.

När pappersinsamlingsskåpet förvandlas till en koja där man liksom kan krypa in och sedan dra påsen efter sig så att man inte riktigt syns. Det är roligt men lite läskigt.
Hur man kan förvandla ett paket med knäckebröd till en lite flotte som man kan ha för att sedan ta sig runt i hela köket med. Hela köket är ett hav med saker som man kan kryssa runt. Flotten går dåligt rakt fram men är utomordentligt bra på att snurra.
Går man runt med ett blåbär under foten ser det ut som ett mindre blodbad i tvättstugan, med väldigt söta avtryck sen kan man få åka i badbaljan och då kan man plaska runt i badkaret så att hela badrummet är blött. Men kanske det absolut bästa. Man kan blåsa varandra på magen tills båda kiknar av skratt i soffan för att sen krypa ihop och läsa de bästa bitarna ur "Plupp och tranorna" invirad i filt och med mössan från pepparkaksgubbedräkten på.

Det är dagar som idag som jag känner att jag är en fantastisk mamma till en underbar grabb.

Nu har jag lite saker att ta reda på i resten av huset...

Nu i rosa!

Eftersom kråkan har vattkoppor är han hemma och är prickig.
Imorgon kommer han få vara hemma med en mamma som är mera rosa än vanligt. Jag är insmord med kylbalsam.
Kråkan har fått prickarna och jag har fått kliandet. Förmodligen någon allergisk reaktion mot något, enligt sjuksköterskan på Previa. Jo tack det tror jag också.
Som den förutseende mamman och underbara farmaceut som jag är så köpte jag i fredags med mig kylbalsam hem. Men inte kunde jag väl tro att det var på mig det skulle hamna.
Det gäller att vara förberedd på det oväntade.

Hur gick det för strumpan?

Strumpan blev upphittad, avslutad och är nu hos sin rätta ägare. Där kommer den att värma ett par mycket små fötter. Glömde att fota den på foten.

Förnimmelse av lycka

Ljudet av lycka kom till mig på en grå strand, vi stod där i dimman och tittade ut över vattnet.
Novembergrått med dämpade toner och dimman son dämpade alla ljud.
Så plötsligt i luften ljudet av fjädrar innan vi kan se fåglarna. Ut ur dimman lösgör sig en plog med svanar. 9 stycken. 18 vingar som virvlar dimman.
Ett ljud som inte går att beskriva i en miljöbild som var helt fantastisk.

Det är möjligt att bilden är vackrare i mitt minne än vad det var i verkligheten.
Det är möjligt att jag förtränger sådan som kalla händer och missnöjda barn.

Men mitt minne av det är fantastiskt vackert. Och det är det minnet jag tänker behålla. Min bild av verkligheten

När en strumpa är försvunnen..

Efterlyser min stickning!
Visserligen har jag inte tid att sticka något just nu men det vore ju bra att deta vart den är.

Det är en rosa socka, nästan färdigstickad.

Den enda strupmtjuv jag känner bor i Täby och har jag har haft stickningen efter mitt senaste besök där.

Det är inte så roligt att sticks så att jag vill börja om. Det är dessutom den första sockan i ett par, risken finns att det inte blir något par om den inte kommer fram. Den sågs sist hemma i soffan eller på bussen eller på jobbet. Eller möjligen....   Jag har ingen anning, jag jobbar för mycket och pysslar för lite.

Överväger sticka en halsduk istället, till någon vuxen som inte riskerar växa ur den.