Pysselfronten

Det händer egentligen inte mycket på pysselfronten. Inte för att jag inte vill utan för att tiden inte räcker till. Om man inte räknar in trädgården i pysslet för då händer det en del. Eller nja, det tar tid i alla fall.

Lite välkommen till världen kort har jag haft nöjet att pussla ihop och så har jag stickat klart kråkans sockor/vantar.

 Sockorna/vantarna är av en finurlig modell och stickade i en spiral. Alltså utan häl vilken innebär att de är storlekslösa. Och kan användas som antingen sockor eller vantar. Jag har tänkt dom främst som sockor till när vi är ute med sjalen och man behöver ett par sockor som går lite längre upp på underbenet.

Tyvärr missade vi att använda dom häromdagen så Kråkan får hålla sig varm om tårna med handen. =)

Annars bakas det en hel del bröd. Har investerat i två rejäla brödformar som jag redan efter första baket älskar. Det är så smidigt.

Carpe Diem

Bland det fånigaste jag vet är ledord skrivna på väggar eller på små käcka tavlor.

Inte för att jag tycker att ledorden är så fåniga, de är oftast bra, och inte heller för att jag ogillar tavlor med text. Utan kanske för att jag känner att man så sällan lever upp till dem. Ett retar mig extra mycket: Carpe Diem
Vad menar du egentligen med att ha Carpe Diem skrivet över en hel vägg?
Vad gör du för att fånga dagen?
Lever du varje minut till fullo?
Fångar du sekunderna medan de droppar från taket?

Och kanske är det här jag missar poängen. Kanske är inte meningen att man ska fånga varje sekund. Kanske är meningen att man ibland ska påminnas om att fånga de stunder man kan. De stunder vi fångar är de som tillslut utgör helheten i våra liv.
Eller så är jag bara irriterad över det uttjatade i just det ledordet. Kanske är det så att det fortfarande gör ont i det tonåriga hjärta som såg filmen (Döda Poeter sällskap) och som fortfarande bor inom mig.

Kanske skulle jag vilja skriva stort på väggarna här hemma.

Sapere Aude

Det skulle det kunna få stå i hallen. Så att jag varje dag när jag gick hemifrån blev ihågkommen om att våga vara den jag är och göra det jag vill. 

Time is how you spend your love 

Skulle det få stå någonstans med så små bokstäver att man nästan inte såg det. Att man var tvungen att titta en gång extra för att se att det inte bara var Kråkan som kluddat med rödpennan över golvlisten.

Kanske har jag svårt att se det vackra i samma ledord som alla andra ser det vackra i just därför att alla andra ser det, jag vill att det ska vara bara mitt. Vackert och unikt. En hemlighet som bara jag vet. Ett ensamt recept på lycka.

En av idioterna

Jag är en av dem.
En av dem som älskar mitt jobb.
En av dem som älskar att jobba.

Det är svårt när man har världens bästa jobb. När man jobbar på en arbetsplats som är fantastisk. Då är det svårt att säga nej och stopp. Att bara gå hem. Fastän man skulle behöva det. Fast man skulle behöva vara ledig i ungefär en vecka för att komma ikapp på hemmaplan, för att vara ikapp socialt och personligt och för att känna att man är i fas med livet.
Men tills det inträffar är jag lycklig varenda dag jag cyklar till jobbet. Jag ser vitsipporna blomma och förundras över vilken tur jag har att jag kan cykla till jobbet. Jag jobbar hela dagen och är glad över vilka underbara kollegor jag har. På vägen hem tänker jag vackra tankar om min underbara man som fixar allt på hemmaplan medan jag jobbar för mycket.

Lycka är inte alltid det tror.

Nu ska jag och lillgrabben gå ut och plantera frön i balkonglådorna.